ettslocknatliv

Tummen upp för att komma till jobb 06.30 och inse att man inte ska vara där förrän om SJU timmar! Helvete.

När jag såg att klockan slagit 04.30 insåg att jag att det var kört. En natt utan sömn är lika med en natt med ohanterliga tankar, som dessvärre är lika med en inkompetent sjuksköterska. Hej sjukanmälan.

Så här sitter jag nu och slevar i mig min gröt och försöker få ordning på mig själv. Såg verkligen fram emot att jobba idag då jag varit därifrån ett par dagar nu. Men imorgon är en annan dag – en ny dag med nya möjligheter. Det är det som är så häftigt med livet.

Det är överväldigande att tänka att allt i min kropp är i ständig förändring. Just nu, i denna sekund förändras millioner av mina celler. Man vet att 98 procent av atomerna i kroppens celler byts ut under ett år. Vårt skelett restaureras helt och fullständigt var tredje månad. Vår hud är ny och utbytt var femte dag…hela min kropp är ”ny” på två år. Varje atom, varje molekyl och varje cell är utbytt och ny.

Jag är alltså inte samma människa idag som jag var igår. Jag är en ny människa var morgon jag stiger upp. Hur ofattbart är inte det?

Här åkte ni visst på lite (o)nödig fakta om människokroppen (hämtad från Kay Pollak). Men håll med om att det ger livet en ny dimension? Tänk vilka enorma möjligheter vi har egentligen!

Jag skapar min egen verklighet.

Tänk om det vore så enkelt, eller tänk så är det så enkelt? Tänk om det enda som behövs är rätt verktyg?

Dagen började med ett läkarbesök, där jag blev remitterad till en KBT-behandlare. Jag tycker det är jobbigt att etablera nya kontakter och öppna mig för främmande människor, men jag hoppas att personkemin stämmer och att den här människan kan hjälpa mig en bit på vägen. Jag blir kallad inom tre-fyra veckor så det är ju ett tag till dess.

Därefter åkte jag och Louise till Skanör för att gå på Jannes vernissage där han ställde ut sina fina tavlor. Sen satte vi oss på ett café och åt brie- och salamibaguette och pratade om livet och allt där till. Nu är jag hemma igen och ska laga ett lass korvstroganoff, måste ha matlådor till jobb.

Ciao.

Det har varit svårt för mig. Det är svårt för mig, men jag börjar ta mig ur gropen nu. Den mörka bottenlösa gropen där jag befunnit mig den senaste tiden. Det har känts tryggt på något sätt – kravlöst. Men det kan inte vara för evigt. En dag måste jag möta omvärlden – och allt i den.

När jag inte jobbar sköljer sorgen över mig likt en våg. Den drar mig ut på mörka vatten och vägrar släppa taget. Den leker med mig likt en trasdocka - håller mig under ytan så jag inte får någon luft. Jag kippar efter andan och ber om att få leva.

Lediga dagar bringar mycket tid till tankar. Eller så är det jobbet som kväver tankarna? Vet inte vilket. Förstår att det sistnämnda inte är bra. Inte alls. För dem byggs ju på, tankarna. Samlas i hög och kräver att få bli hörda en dag. En dag som jag fasar för. Dagen då allt kommer att komma ifatt mig. Dagen då trasdockan slits itu. Vad händer då?

Ibland ställer jag mig framför spegeln när jag gråter som mest. För att jag vill se sorgen. Två ögon, tillhör dem mig? Dem är så förtvivlade, så tröstlösa. Två ögon som skriker av sorg och saknad. Mörka. O så mörka. Så många hemligheter, så mycket som ingen vet.

Men långt där inne i ögonen finns ljuset. Jag vet det. Så lys för mig - om så inte för i morgon, i framtiden. Jag vill inte leva utan någon tro om att ljuset kommer. Vill inte leva ett liv i mörker.

Mamma, hjälp mig ut på ljusets väg, den sanna vägen. Vägen som för mig närmare dig.

Du är aldrig längre bort från mig än en tanke, aldrig längre bort än ett andetag.

Jag längtar till den dag då jag får hålla dig i min famn igen. Jag kan inte leva utan dig...

Visst är det så att i världen är du bara någon – men för någon kan du vara hela världen. Du var min värld Mamma. Hela min värld. Men min värld rasade. Förintades och slogs i spillror. Dog och försvann.

Helt plötsligt var jag utan Mamma.

Inga ord, bara tomhet och tystnad.

Du, vilsna flicka.

Nobody said  it was easy

No one ever said it would be so hard

I´m going back to the start

Jag saknar dig Mamma. Jättemycket. Jag önskar att jag fick ligga bredvid dig i sängen och hålla dig i min famn. Höra dina hjärtslag och känna hur din kropp fylls av lugn . Säga att jag älskar dig och känna den där känslan när det bränner. När minnet printas in. Skapar fina ärr som kanske täcker över alla dem som gör så ont, dem som bränner på ett obehagligt sätt. Jag vill leva i stunden och njuta av varje fin minut tillsammans med dig.

Starkast är kärleken. kärleken till dig Mamma, den är obeskrivlig.

Vaknade klockan 12.00 idag med svidande ögon och en kropp som brottades med en påträngande promillehalt. Efter en enorm frukost vann dock kroppen matchen :)

Vilken härlig kväll det blev igår förresten! Den inleddes med sushifrossa och avslutade med nattamat på Sibylla. Hahaha, jävla Hagman. Full som en alika. Men annars då…jag och Maja åkte tillbaka tjugo år i tiden och sprang som galningar efter glassbilen. Nöjda och upprymda återvände vi till gänget med en kartong turkiskpeppar-glass - till Mickes stora förtjusning. Efter detta lilla äventyr spelade vi charader som i princip var helt omöjliga. Vi la ner det ganska fort och gav oss på ett musikspel istället vilket bringade mycket glädje men även små dispyter och den glada stämningen sinade en aning, Christian Hagman, ät och gå och lägg dig. (Älskar dig)

Dagen har spenderats tillsammans med Christians pappa och har bestått av fotboll, MediaMarkt och pizza på Siciliana. Kvällen har spenderats i soffan framför dåliga filmer. Och natten kommer att spenderas i sängen till ljudet av dunkande bas och fulla grannar. God natt, eller snarare dryg natt.

Färdigjobbat för denna vecka och en härlig helg står för dörren! Ikväll får vi besök av Micke & Maja och Hansson & Nettan. Planen var grillning på gården, men vädret känns lite sådär. Annars blir det sushi och det tackar vi inte nej till direkt. Rosévinet ligger på kylning och jag mår bra :) Hoppas ni gör det samma!

Puss