Trasdockan.
Det har varit svårt för mig. Det är svårt för mig, men jag börjar ta mig ur gropen nu. Den mörka bottenlösa gropen där jag befunnit mig den senaste tiden. Det har känts tryggt på något sätt – kravlöst. Men det kan inte vara för evigt. En dag måste jag möta omvärlden – och allt i den.
När jag inte jobbar sköljer sorgen över mig likt en våg. Den drar mig ut på mörka vatten och vägrar släppa taget. Den leker med mig likt en trasdocka - håller mig under ytan så jag inte får någon luft. Jag kippar efter andan och ber om att få leva.
Lediga dagar bringar mycket tid till tankar. Eller så är det jobbet som kväver tankarna? Vet inte vilket. Förstår att det sistnämnda inte är bra. Inte alls. För dem byggs ju på, tankarna. Samlas i hög och kräver att få bli hörda en dag. En dag som jag fasar för. Dagen då allt kommer att komma ifatt mig. Dagen då trasdockan slits itu. Vad händer då?
Ibland ställer jag mig framför spegeln när jag gråter som mest. För att jag vill se sorgen. Två ögon, tillhör dem mig? Dem är så förtvivlade, så tröstlösa. Två ögon som skriker av sorg och saknad. Mörka. O så mörka. Så många hemligheter, så mycket som ingen vet.
Men långt där inne i ögonen finns ljuset. Jag vet det. Så lys för mig - om så inte för i morgon, i framtiden. Jag vill inte leva utan någon tro om att ljuset kommer. Vill inte leva ett liv i mörker.
Mamma, hjälp mig ut på ljusets väg, den sanna vägen. Vägen som för mig närmare dig.
