ettslocknatliv

Du ville du fly från verkligheten och skapa en konstgjord lycka. Varför skrämde verkligheten dig så?

Vi hörde hur din ensamma själ skrek, vi hörde dina tankar som viskade om att ge upp. Vi hörde dina rop. Vi tröstade. Vi övergav dig aldrig.

Du flydde in i ensamheten, trots vetskapen om att en ensam alltid är svagast. Du föll. Vi hjälpte dig upp. Men du föll, igen och igen.  Långsamt gled du ur det hårda grepp vi hade om dig. Krampaktigt höll vi dig kvar, men du gled motvilligt ur våra händer.

Det var inte var du som ville fly och skapa en konstgjorda lycka. Det var sjukdomen. Sjukdomen skapade ett begär större än vi någonsin kan förstå. Det var inte du som valde drogerna framför oss. Det var sjukdomen.

Vi gjorde allt. Men det räckte inte. Känslan av otillräcklighet kommer ständigt plåga våra sinnen. Sjukdomen sargade oss, men bröt aldrig ner oss, vår kärlek är starkare än så.

Sjukdomen är ett minne blott, och jag önskar älskade mamma - att du nu har funnit den sanna lyckan.

Jag vet, det finns ett annat liv - jag vet, jag kommer dit. Till andra sidan stjärnorna nånstans.

Ikväll är det fest för Christians kompis Christian som fyller 25. Först blir det middag på Sir Toby’s och sen fortsätter festen hemma hos Christian och Leia. Just nu känner jag ingen lust alls, utan lockas mer av att sitta i soffan med en stor godispåse. Vissa saker måste jag tvinga mig till - det var ju det här med att ta sig ur dimman. Att bryta sig igenom den inbitna trygga ensamheten och leva livet. Det nya livet som Sophie, hon som kan gråta mitt i skratten och skratta mitt i gråten. Hon som inte riktigt har någon ordning på sitt känsloliv. Hon som sakta men säkert börjar acceptera sitt nya liv. Hon som inte längre försöker döljer sina känslor utan tillåter tårarna falla ”vid fel tillfälle”.

Det nya livet skrämmer skiten ur mig. Men det här är jag. Det här är mitt liv.

Vissa dagar känns det som att jag går runt i en tjock dimma och att jag är alldeles ensam. Ensam om mina tankar och känslor. Hur är det möjligt att känna sig ensam när det finns människor omkring en? Men det handlar inte om den sortens ensamhet. Jag känner ensamhet i mitt sinne.

Trots att jag har underbara människor omkring mig kan jag inte slå bort känslan av ensamhet. Den finns där ständigt och plågar mig så hårt. Jag vet om att jag ibland väljer att vara ensam, och stöter bort dem som älskar mig, men ibland känns det som jag är den enda som förstår mig själv.

Jag är obeskrivligt tacksam för allt stöd och kärlek mina fina vänner och underbara familj ger mig. Och jag är innerligt ledsen att jag ibland har svårt att ta det till mig. Jag är ledsen om jag någon gång gjort er ledsna. Om jag stött bort er när det enda ni vill är att finnas till. Men ni finns, och ni är dem som för mig framåt på denna stormiga resa. Ni är dem som gör mig levande. 

Nu ska jag till skogen med Louise. Hon kommer hjälpa mig ur min dimma. Hon är världens bästa. Jag ska ge henne en stor, varm kram och säga förlåt för att jag stött bort henne dem senaste dagarna. Sen ska jag berätta för henne hur mycket jag älskar henne.

Måste bara visa vilken fin vårjacka jag köpt. Var lite osäker till en början men när jag såg namnet på den fanns det ingen tvekan, det är ju min jacka! :)

Ibland vaknar jag på morgonen och tror att allt bara är en hemsk mardöm, men i samma ögonblick som jag öppnar ögonen inser jag att det inte är en dröm, den existerande mardrömmen är min verklighet.

Jag fick precis besök av Thomas och Zorba. Jag fick en känsla av att det var något dem ville förmedla…dem kom in genom det öppna fönstret i sovrummet. Spred ett lugn runt mig, sedan gick dem igen…

Jag har svårt att acceptera min känsla av maktlöshet. Det är en känsla som jag kommer bära med mig hela livet. Maktlöshet över att inte kunna göra någonting för att någonsin få mamma tillbaka.

Mamma var allt för mig, så det var som att min grundpelare försvann och jag föll ihop den dagen hon lämnade mig. Sakta byggs jag upp, men jag undrar om jag någonsin kommer kunna stå stadigt på jorden igen? Utan den viktigaste personen i mitt liv.

Det jag gör för att kunna fortsätta leva är att jag bär med mig mamma överallt och i allt jag gör. Jag pratar till henne, gråter till henne och skrattar till henne. Det går inte med ord att beskriva hur mycket jag saknar min underbara mamma.

Nu blir det promenad och fika i solen. Tänk vilka krafter solen har på människans sinnesstämning, för visst känner man sig lite gladare när solen skiner?

Mina fina tjejer!

På hemvägen stannade jag till på Möllevångstorget och köpte lite frukt och fina tulpaner. Nu sitter jag här med hårinpackning och ansiktsmask och tänkte piffa till mig inför kvällens festligheter :)

Hoppas ni får en härlig lördag!

Så här glad och lurig är jag idag!

”Just idag är jag stark

Just idag mår jag bra

Jag förs framåt av kraftiga vindar

Just idag är jag stark

Just idag mår jag bra

Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just denna dag

Och det är skönt att den äntligen kommer”

Har precis försökt få liv i Christian så vi kan gå och handla en god frukost. Hade egentligen bokat in ett skivstång/kondition pass nu på morgonen, men det får bli en promenad istället i det härlga vårvädret! Ikväll är det fest och jag är sååå taggad!

Skål och trevlig helg!

Helgen är här och känns mer välförtjänt än någonsin. Direkt efter praktiken fick kroppen sig en genomkörare på gymmet. När jag kom hem väntade Christian och hans kära far på mig med himmelskt god sushi. Nu blir det en stillsam kväll här hemma eller ett biobesök. Får se vad vi känner för ikväll. Imorgon är det festligheter hos Malin som står på schemat! Längtar som bara den!

Ha nu en härlig helg!

Jag känner en oro över hur jag behandlar min kropp och min själ. Det är inte hälsosamt att skydda sig bakom en mur varje dag. Att stänga inne svåra tankar och känslor. Men det måste jag ju. Jag måste få vardagen att fungera, med jobb och praktik. Jag måste tränga undan vissa känslor för att inte bryta ihop. Eller är det okej om jag gör det? Inför främmande människor? Jag vet om att jag borde släppa ut allt jag har inom mig. Men det är inte alltid ”läge” för det. Hur lätt är det att stå och gråta inför människor man inte känner?

Ibland när någon tanke eller känsla sköljer över mig håller jag inne den för att släppa ut den när jag kommer hem. Men när jag kommer hem kan det hända att jag inte längre känner behov av att släppa ut den, eller så orkar jag helt enkelt inte. Men då samlar jag istället på mig en massa känslor, och en dag kommer jag ju explodera. Och i värsta fall utveckla svår psykisk sjukdom. Det här är komplicerat. Jag känner mig förvirrad.

Ibland undrar jag om det syns utanpå när min hjärna arbetar på högtryck för att radera de ångestskapande tankarna. När jag med våld riktar tankarna på andra helt irrationella tankar bara för att inte släppa dem svåra till ytan. Men ibland bryter tankarna genom muren även om det inte är ”läge”, och det känns som luften går ur mig och jag känner mig så innerligt sorgsen och svag.

Jag känner så stark längtan efter den kärlek jag aldrig mer kommer att få.

Jag kände mig så utmattad i hjärnan av alla nya intryck att jag somnade på två sekunder när jag kom hem. Men nu är jag fit for fight igen :) Ska strax hoppa i träningskläderna.

Hoppas ni mår bra!

Hur vågar jag mig ens på det?! Torr jävla apelsin, sur jävla kiwi, bananen glömdes bort och äpplet var mjöligt. Allt är så mycket godare på andra sidan jordklotet!

Idag var jag och hälsade på min handledare på Kardiologen och bekanta mig lite med avdelningen. På onsdag drar det igång på riktigt. Ser fram emot åtta lärorika, vimsiga, intensiva, roliga veckor! Tänkte att jag skulle berätta för min handledare om min situation idag, men det blev inte riktigt läge. Det är nog rätt så bra att hon vet om vad som hänt, känner mig fortfarande orolig och osäker på hur jag kommer att bemöta vissa situationer i vården. Jag har ju min mur, men vissa dagar raserar den, helt utan förvarning…vilket är oerhört ångestskapande. Just att vara så labil. Att känna sig så hämmad.

Jaja, de löser sig. Nu ska jag lägga mig och läsa lite och släppa alla tankar för en stund. Ikväll ska jag låta kroppen utsöndra lite endorfiner på ett Cirkelgym-pass. Låter som en bra plan tycker jag :)

Hej så länge!

Precis som Christian sjunger i sin låt, har jag byggt upp en mur.  En mur som jag var tvungen att bygga upp redan från första dagen jag blev medveten om vad svikna löften och lögner gör med ens kropp.

Precis under min hud har jag en stenhård mur. Ingen kan bryta sig igenom den och ingen kan riva den. Hårda ord eller förluster kan inte bryta ner den. Ingenting förutom andetag. Muren är mot smärtan som finns inuti.

Smärtan som grävt gångar under min mur och in till mitt hjärta. Den där obehagliga känslan som skapar rivsår på mina lungor så att jag ibland får kippa efter andan. Den finns där hela tiden. Muren är mot omvärlden. Mot det där som kan komma så plötsligt. Som alla tankar om dig mamma. En låt och jag bryts ner till små mikroskopiska bitar. Det enda som håller mig uppe är just den där muren. Den hindrar mig från att brista ut i gråt varje dag på jobbet. Från att stå och gråta på ett dansgolv fullt av lyckliga människor. Muren stoppar mig från att känna allt det där jobbiga.

Men andetagen. Andetagen kan bryta muren som jag byggt upp. Mina andetag är så starka att dem kan bryta ner vad som helst. Bryta en fasad mot omvärlden. En fasad som är uppbyggd mot verkligheten, för att jag fortfarande ska finna ett hopp om att jag får träffa Mamma igen. Varje gång jag andas in djupt när jag är ledsen så blåser jag ner muren och låter känslorna välla fram. Blir svag. Jag ser hur livet rinner bort. Hur tiden är för kort. Andetagen blåser ut ljusen av hopp som jag envist har kvar.

En smärta efter en mamma som var hela ens liv. En mamma som älskade mig mer än allt i hela universum. En mamma som gjorde mig till en stolt dotter. Min mamma var så mycket mer än Mamma. Hon som var så mångas värld och som var älskad av alla - Hon har lärt mig att kärlek är det viktigaste som finns.

Sov uruselt i natt och kände inte alls för att gå till jobb i morse. Men det blev en bra dag trots allt. Sista dagen där imorgon, när jag kommer tillbaka nästa gång står det sjuksköterska på namnskylten :O Efter jobbet tog jag en fika med Malin. Pratade om livet och allt där till.

Tanken var att jag skulle träna ikväll, men fick ett mess av Christian för en stund sen om att han ville ha en ”myskrängarkväll”. Och jag är inte direkt svårövertalad när det gäller kräng, så nu har vi inhandlat godis, chips och dippa :) Träningen får vänta, själen måste ju få sitt också!

Ljuvlig banana nutella pancake!!! I Thailand åt vi en om dagen i tre veckor! Haha

Hoppas ni haft en bra dag!

Sov uruselt i natt och kände inte alls för att gå till jobb i morse. Men det blev en bra dag trots allt. Sista dagen där imorgon, när jag kommer tillbaka nästa gång står det sjuksköterska på namnskylten :O Efter jobbet tog jag en fika med Malin. Pratade om livet och allt där till.

Tanken var att jag skulle träna ikväll, men fick ett mess av Christian för en stund sen om att han ville ha en ”myskrängarkväll”. Och jag är inte direkt svårövertalad när det gäller kräng, så nu har vi inhandlat godis, chips och dippa :) Träningen får vänta, själen måste ju få sitt också!

Nu tänkte jag plugga lite, om jag hittar mina böcker. Paketerade ner dem löjligt väl efter sista tentan! MÅSTE läsa på lite om hjärtat inför praktiken.

Idag känner jag mig glad. Nästan lika glad som när jag stod med den här snabeln i handen :)

Nu ska jag lägga mig en stund på spikmattan och lyssna på en nyfunnen låt av Mikael Wiehe. En flik av himlen heter den, och är så otroligt stark och hoppfull. Den handlar om att det finns en annan värld på andra sidan stjärnorna. Något jag funderar mycket över och stundtals mår väldigt dåligt över, just den här ovissheten om vad som händer efter döden. Jag vill tro, måste tro, att det finns en annan värld. Mammas nya värld.

Nä, det här blev rätt ointressant känner jag, så jag sätter punkt här och bjuder på en härlig sommarbild istället som kan pigga upp i dessa gråa och trista tider :)

Söta lilla Maja.

Du levde i natt mamma. Du var full av liv. Det var en fin dröm, men den gjorde mig ledsen.

Du somnade in så som du gjorde för 156 dagar sedan, och vi fanns vid din sida. Det var min tur att gå in till dig och ta farväl, du låg i en säng bredvid ett vidöppet fönster. Varför vet jag inte. Det var så kallt och vinden blåste liv i ditt röda hår. Du hade lämnat oss, kvar fanns bara din kalla kropp. Men då, där jag stod vid din sida och smekte din kind vaknade du. Vinden blåste liv i hela din kropp, dina isblå ögon öppnades och du sträckte dig efter min hand.

Jag blev rädd, jävligt rädd. Men samtidigt var det så fantastiskt att du kom tillbaka till mig.  Jag kramade om dig. Hårt. Din värme värmde upp hela min kropp. Din lukt. Jag känner din lukt och det är så verkligt. Trycker in ansiktet mellan ditt huvud och din axel där det passar perfekt. Där mitt huvud legat så många gånger. I så många år. Tårarna börjar falla och jag kramar om dig hårdare. Du kramar mig och vi kramas i minuter. Timmar. Jag vet inte för tiden står stilla.

Mamma lämna mig inte. Inte igen. Jag vaknar. Tårarna rinner. Trycker ansiktet mot kudden. Den luktar inte mamma.

Mår lite bättre idag. Har haft svårt för att sova de senaste nätterna men i natt sov jag himla gott, tog en thailändsk sjösjuketablett innan läggdags som däckade mig totalt. Haha!

Kom hem från jobb för en timme sen och snart blir det träning. Skönt att en dålig dag följs upp av en lite bättre dag! Igår låg jag apatisk i soffan och tänkte att livet är skit. Idag är jag lite smartare än så :)

Hoppas allt är bra med er!