ettslocknatliv

Ja, idag har jag helt enkelt en skitdag. Har precis tagit mig igenom en ångestattack och känner mig helt utmattad nu. Hade velat sitta i den här lilla bambohyddan och äta en pad thai just nu.

Var du hos mig mamma? Jag såg inte dig. Du kanske var hos mig för att lugna ner mig ett tag. För att få mina hjärtslag att slå normalt. För att lindra smärtan. För att ta bort den brännande smärtan i bröstet och för att stoppa alla tårar. Få bort all ångest. Det var därför du var så nära va? För att laga mig. Pussla ihop mina bitar.

 

Jag väntar på nästa dröm. På nästa tillfälle att få krama dig igen. Känna din värme och kärlek.

Idag känns saknaden sådär på riktigt igen mamma. Sådär mycket så att jag mår illa och hela kroppen värker. Jag måste få ut smärtan ur kroppen. Den gör mig illa. Smärtan bara hoppar på mig och invaderar hela min kropp utan att visa någon som helst hänsyn. Den kommer utan förvarning och får mig att gråta hejdlöst.

 

I natt besökte du mig mamma. Kan du besöka mig igen, inatt? Snälla kom in i mina drömmar igen. Kan du bara hålla mig. Krama mig. Vagga mig till sömns. Jag är inte okej mamma. Det gör så ont nu. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte sakna.

 

Vi är precis hemkomna efter en underbar solskenspromenad längs med havet och korvgrillning i skogen. Hur mysigt låter inte det? Vi njuter i fulla drag!

Hoppas ni har en härlig lördag!

Ibland undrar jag om det är styrka eller överlevnadsinstinkt som gör att man klarar av förluster. I början tänkte jag att i slutändan är nog överlevnadsinstinkten starkare än allt. Man är ju inte hel, man är så trasig, men man kan ändå hålla ihop det trasiga för man har ju inget val. Världen stannar inte, du gör det, men hela din omvärld fortsätter att snurra och förr eller senare kommer du att dras med.

 

De motgångar jag har haft i livet har lärt mig att inte göra vardagsproblem så stora, då jag vet vad riktiga problem är. Mina motgångar har gjort mig stark. Mamma har gjort mig stark. Mamma gör mig stark.

 

Att vara stark är för mig att våga vara i kontakt med sina känslor, oavsett om det är ilska, rädsla eller sammanbrott. Att gå igenom dem och lyssna på dem och känna att man klarar av dem utan att stänga av.

 

Och jag har kommit en bit på vägen, men än har jag en lång bit att vandra, men jag är på väg. Det är det som betyder något.

 

 

Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och att alltid kämpa för att nå dit.

Det första jag gjorde när jag vaknade var att tassa bort till godiset som blev över sen igår :) Det är ju som godast på morgonen! Snart ska vi gå och äta brunch på Retro. Och sen bär det av till Ängelholm. Där väntar total avkoppling med god mat och dryck, strandpromenader, jacuzzimys och mycket mer.


Trevlig helg önskar skönheten och odjuret!

Idag har jag hälsat på Ninja och sedan blev det ett besök hos Kim. Det var längesen vi sågs så vi hade en massa att prata om. Höjdpunkten var att vi bestämde oss för att åka iväg på en liten weekend till påsk, hoppas bara att vi kan synka våra ledigheter! Hade varit så skönt att fly verkligheten igen…

 

Nu ska jag laga lax och ikväll blir det nog lite träning. Imorgon åker vi till Ängelholm och spenderar hela helgen där. Ska bli mys!

 

 

Mamma, dina sista dagar kommer alltid vara dem längsta i mitt liv. Varje gång din bröstkorg stannade så stannade tiden. Mitt hjärta stannade tills du tog ett djupt andetag igen. Jag visste att det sista andetaget skulle komma. Att jag skulle få se din bröstkorg höjas och sänkas en sista gång. Det är en syn som aldrig riktigt försvinner. Som finns där varje natt. Något som etsat sig fast i min hjärna och som placerar en oro långt in i mitt bröst. Som får mitt hjärta att stanna till varje gång jag inser att ditt hjärta stannade. Att din bröstkorg slutade höjas och sänkas.

 

Ljudet från dina andetag kunde inte höras längre och det enda som lät var tystnaden av något som inte längre fanns. Och aldrig har tystnad låtit mer. Aldrig har en tystnad ekat så i mitt bröst och aldrig har en tystnad gjort så ont.

 

Fan för att kämpa. Nästan varje morgon får jag kämpa mig upp, kämpa för att finna mening med en ny dag. Jag kämpar mig upp för att sedan falla fritt. Men jag faller aldrig ensam. Jag faller alltid i Christians famn. Där får jag lov att vara liten och svag. Han är den bästa i världen. Han har det rätta klistret när jag är trasig. Han vet precis vad jag behöver.

 

Jag behöver falla fritt – Men landa säkert.

 

Mamma ger mig råd fast hon inte är hos mig. Hon pratar med mig fast hon inte har någon röst att ge mig. Hon leder mig på rätt väg genom att vara ett ljus när jag sluter mina ögon.  Även om du är himla-kliv ifrån mig så finns du alltid där för mig mamma. När jag har problem är det alltid dina ord jag söker, saker du sagt och saker jag vet att du tycker. Du finns där hela tiden och jag förstår inte hur. Men jag är tacksam för det. Tacksam för att du hjälper mig fast du inte är här. Tacksam för att du hela tiden lyfter upp mig när jag faller fast du inte har några armar. Det är det fina med en människa som inte finns här längre – Att människan finns här ändå.  Som mamma finns här för mig. Finns här för mig fast hon egentligen inte finns alls.

 

Du är inte borta mamma. Du finns alltid här. Du är bara inte kvar här. I mänsklig form. Men i någon form finns du. I kärlek. Mamma du är kvar i kärleken och vet du? Kärleken är evig.

 

Har varit på djursjukhuset med Ninja idag. Hade världens största klump i magen när vi åkte dit. Stackarn har artros och det vi kan göra är att lindra med antiinflammatoriskt, smärtstillande och glukosamin. Än så länge vill hon ju ut på promenader och verkar inte ha outhärdligt ont, så att låta henne somna in nu finns inte ens på kartan! Den dag hon varken vill eller orkar ta sig upp ur sängen ska hon få komma till mamma. Hon är ju över nittio år, då får man väl räkna med lite krämpor :)

 

Annars har jag haft en rätt medioker dag med ett träningspass nu på kvällen. Nu blir det soffläge och havregrynsgröt. Jobb imorgon, ska bli kul!

 

Hoppas ni mår bra!

 

 

Vilka dystra inlägg ni har fått ta del av de senaste dagarna. Men jag känner mig rätt så dyster just nu. I morse när jag började skriva tänkte jag att jag borde skriva något mer upplyftande. Men för vems skull då?

 

Jag skriver ju för min egen skull, för att ventilera alla tankar och känslor jag har inom mig. För att få utlopp för den oordning av tankar jag besitter. Jag vill inte ge sken av att må bra när jag inte gör det. Ni som tycker jag är dyster, grå och tjatig har väl förhoppningsvis slutat läsa för länge sen :)

Jag tänker mycket på min framtid. Min nya framtid. En framtid utan mamma vid min sida. Alla de ögonblick som ska vara de lyckligaste i mitt liv kommer alltid upplevas med blandade känslor. Kommer jag någonsin kunna uppleva lycka? Ren lycka?

 

Det känns som jag tagit ett steg bakåt i min tankebana. För en tid sedan fylldes mina tankar av små små ljusglimtar. Nu är dem som bortblåsta.

 

Plötsligt en dag något oväntat sker.

Och livet blir aldrig detsamma mer.

Jag upplever en känsla av tomhet. Jag hittar ingen djupare tillfredställelse och meningsfullhet med mitt sätt att leva. Jag finner ingen mening med mitt liv. Jag sitter fast. Jag kan inte förändra min livssituation.

 

Det känns som att jag ständigt kommer befinna mig på en inre resa, där sökandet efter mitt sanna jag och min rätta livsväg känns oändlig. Hur gör man för att hitta vägen till det liv man vill ha?

 

Vems liv lever jag?

Vart är jag på väg i livet?

Vilket är mitt syfte med att leva?

Vad håller jag på med? Vart är jag på väg?

 

Vem är du?

Vaknade med en fruktansvärd huvudvärk. Kan jag inte bara få sova ostört en natt utan en massa bearbetning som lämnar spår efter sig iform av bultande tinningar? Önskar att någon kunde servera mig denna gigantiska macka! Oh vad jag önskar det!

Idag har jag tänkt mycket på mamma. Jag har brottats mot återblickar som tagit över mitt sinne. Jag ser mamma ligga där och kämpa för sitt liv, jag ser henne ta det sista andetaget och jag ser henne ligga där kall och fridfull efter hon vandrat vidare.

 

Ibland låter jag återblickarna ta över, och tar mig an den ångest dem medför, men på jobbet måste jag försöka tränga undan dem. Men ångesten trängs inte undan för det, den blir bara genomskinlig för att sedan explodera när jag kommer hem.

 

För en stund sedan fick jag även ett sorgligt besked, Ninjas ledbesvär har blivit sämre och nu kan hon inte ens gå i trappor. Det är så svårt att veta hur mycket hon egentligen lider av detta för hon klarar av korta promenader och hon verkar så levnadsglad i övrigt. Vi ska ta henne till veterinären på måndag och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får finnas kvar hos oss en tid till. Är inte redo för ännu ett avsked.

 

Hur mycket ska man egentligen klara av?

 

Underbara sötnos.

Sitter och tvingar i mig en smörgås så här i ottan innan det är dags att gå till jobb. Äter helst fil på morgonen, helt för tidigt för att använda tuggmusklerna. Men filen är slut. Vilket löjligt problem…

Jobbade ju i gårkväll så det blev inte många timmars sömn i natt. Men det känns ändå okej eftersom det är fredag och jag är ledig hela helgen. Har inga större planer för helgen, Chrille ska bort ikväll så antingen kommer Louise hit eller så ska jag bara njuta av ensamheten tillsammans med en stoooor godispåse!

 

Hörs sen!

 

 

 

Nu börjar jag strax jobba. Ville bara önska er en bra dag och dela med mig av några tänkvärda ord.

 

Ta vara på ditt liv, för nu är det din stund på jorden

Härliga Möllan!

Jag har en tanke som är ständigt återkommande – tänk OM…

 

Tänk om jag svarat i telefonen den morgonen när du ringde.

Tänk om du skulle be mig om hjälp.

Tänk om jag kunnat hindra att det hände.

Tänk om du inte druckit den dagen.

Tänk om du fått hjälp för längesen.

Tänk om du fått en chans att leva ett friskt liv.

 

Det är så sorgligt att du aldrig var riktigt lycklig.

Det är så sorgligt att vi aldrig fick en ärlig chans.

 

Jag saknar det du kunde varit .

Jag saknar dig mamma!

Upptining!

Stack iväg tidigt i morse för massa fix i mammas lägenhet. Nu börjar vi äntligen närma oss slutet. Det har tagit lång tid men det är så psykiskt påfrestande att vara där hemma, så vi dragit oss för att åka dit. Lägenheten är ju det sista som håller oss kvar vid mamma på ett konstigt sätt. Även om det är jobbigt att vara där kommer det kännas tomt när den inte längre finns…

 

Sen var jag hemma en snabbis och duschade och sen vidare till Chrilles farmor för att avnjuta hemlagade köttbullar med sås, potatis och lingon. SÅ gott!! Nu är jag hemma och är proppmätt och kommer tillbringa resten av kvällen i soffan. Ska upp och jobba imorgon, ska bli kul! Fast lite nervöst då jag bytt titel från undersköterska till assisterande sjuksköterska. Tänk då den dagen det står sjuksköterska på namnskylten, kommer tuppa av :)

 

Åååååååååååååååååååååååååååhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Den här fina klockan fick jag av Janne i födelsedagspresent. Jag har inte haft kocka på säkert tio år så det var välbehövligt. Eller är det egentligen så välbehövligt? Gillar inte tanken på att vara styrd av tiden. I Thailand levde vi nästan helt utan tidsuppfattning, vilken frihet det är! Det är rätt enkelt egentligen – äta när man är hungrig och gå och lägga sig när man är trött. Här hemma är jag otroligt styrd av min mat- och sovklocka. Men där tog vi dagen som den kom, utan planerade stopp.

 

Självklart skulle samhället fungera mycket sämre utan klockor men om vi endast pratar hälsa, psykiskt och fysiskt – skulle det bli bättre eller sämre? Bättre tror jag…

 

 

Dem här små godingarna ska vi mumsa i oss nu!

Jag har fått jobb! Som sjuksköterska, galet! Det är på den avdelning där jag jobbar som undersköterska nu. Känns otroligt bra! Dels för att jag känner till avdelningen och känner mig trygg där. Dels för att dem känner till mig och min historia.

 

Jag delade med mig av mina tankar och känslor inför att börja arbeta. Berättade att jag känner mig orolig då min glädje och längtan efter att bli sjuksköterska försvunnit efter mammas bortgång. Jag känner oro inför situationer jag kan tvingas bemöta. Är rädd för att min psykiska styrka sviker mig, likaså självförtroendet.

 

Jag ska därför arbeta som assisterande sjuksköterska i månad nu så att jag kommer in i min roll som sjuksköterska. Är så tacksam att dem kunde ordna detta till mig. Känns som en stor trygghet.

 

Känns skönt att bli uppvärmd inför slutpraktiken i skolan också. Fjortonde mars börjar jag på Kardiologen. Och sen är examen tredje juni! Och därefter börjar mitt liv som sjuksköterska! Skrämmande...

 

Jag borde vara stolt över mig själv idag. Tänka att dem vill ha mig där av en anledning. Tänka att jag är bra. Varför har jag så svårt för det?

 

Jag vill ringa dig nu mamma och berätta, jag vill höra din glädje och stolthet. Du fick alltid mitt självförtroende att växa. Du fick mig att känna mig bra.

 

 

Vi har delat samma minnen

Vi har burit samma längtan

Vi har sett med samma ögon

Vi har trott på samma löften

Vi har stått på samma sida

Du är med mej vart jag går

Genom månader och år

Du är med mej alla dar

Du är med mej vart jag far

Du är den jag kunde va

Mikael Wiehe

God morgon! Vaknade för en timme sen. Var inte hemma förrän halv fem i morse. Vi hade i och för sig kunnat vara hemma tidigare men en överförfriskad brandman med kärleksbekymmer är inte att leka med :)

Det blev helt klart en lyckad fest och jag hade jätteroligt! Min förkylning fick sig dock en ordentlig törn men det var det värt.

 

Jag fick fina lovord för min blogg igår, det värmer verkligen. Det är ingen lätt uppgift att lämna ut sig som jag gör, även om skrivandet är som terapi för min själ så känner jag mig väldigt naken många gånger. Så jag blev oerhört glad för lite beröm.

 

 

 

Beroende är en sjukdom som flyter dolt under ytan. Det ligger så mycket skam bakom denna människoberövande sjukdom. En missbrukare som sväljer sin stolthet och skam inför sina anhöriga och ber om hjälp är en otroligt stark människa. Som anhörig är det det största som kan hända. Även om det inte är första gången det händer och säkerligen inte den sista, så tänds det där hoppet som man så hårt klamrar sig fast vid. Hoppet om ett liv utan misstänksamhet, lögner och svek.

 

Du var så utlämnad mamma och du visste om det. Du visste att du inte hade något val annat än att släppa in mig i lägenheten och ta del av den misär du levt i under fem dagar. Fem dagar där du inte svarat i telefon, fem dagar där du låtit mig stå och knacka på din dörr. Fem dagar av ångest, oro och smärta.

 

Men denna dag släppte du in mig. Jag har aldrig sett dig så nedgången. Du hade trillat och var blåslagen över hela kroppen. Du sa ingenting utan lät mig hålla dig i min famn och stryka dig över pannan. Jag hade så mycket ilska och besvikelse inom mig som ville ut, men jag kunde inte skrika på dig. Inte då. Du var så liten mamma, du var inte påtänd utan tog dig an din abstinens.

 

Du sa att du försökte droga bort din otillräcklighet. Du var inte otillräcklig. Inte alls! Du var du, en fantastisk människa. Det är så sorligt att du inte kunde förstå det.

 

Du visste vad som gällde. Utan ett ord packade vi din väska och körde iväg till Beroende Centrum. Där satt vi i väntrummet som så många gånger förr. Du var så kritisk mot den hjälp som gavs, men ville inget hellre än att bli fri från ditt beroende. Du kände dig så hjälplös och jag så maktlös. Maktlös när jag lämnade över dig i andra händer och maktlös när jag hämtade dig och körde hem dig igen.

 

 

Vad härligt det var att ha min familj hos mig igår. Vi berättade om vår resa och visade ett urval av alla kort vi tagit. Barnen blev lyriska över sina presenter som bland annat var en elefantlampa gjord av kokosnötter och en solfjäder som luktar jasmin när man viftar med den. Perfekt vid blöjbyten :) Och jag fick en fin klocka i försenad födelsedagspresent.

 

Vilket väder! En skogspromenad hade varit underbart idag! Är lite rädd för att jag håller på att bli sjuk, känner igen dem här symtomen och NEJNEJNEJ! Vill inte! Ikväll är det ju fest! Kanske tankens kraft är användbar även här. ”Som jag tänker så blir det” :) Jag tänker inte bli sjuk, inte en chans!

 

Jag älskar dig fast du åt upp all kladdkaka imorse :)

Jag fyllde ju år i Thailand och hade verkligen en drömfödelsedag, men jag saknade min lilla familj så ikväll ska jag bli firad av dem. Min födelsedag började med att Chrille väckte mig med sin vackra stämma och jag öppnade mina presenter. Efter en stund stod Hansson och Nettan i dörren och sjöng för mig :) Sedan väntade en snorkelutflykt till Similian island!

 

Högst ovetandes om vad som väntade hoppade jag på speedbåten med ett leende på läpparna. Att jag är sjösjuk vet jag så jag tuggade Calma för glatta livet och tänkte att sjösjukan kommer bli som bortblåst. Men då började helvetesfärden! I två timmar satt jag som förstelnad och okontaktbar för att fokusera blicken framåt. Har aldrig varit så sjösjuk!

 

Väl framme möttes jag av en strand som inte är av denna värld! Sanslöst vackert! Vi dök ner i det turkosa vattnet och snorklade runt i flera timmar! På hemresan fick jag en Thailändsk sjösjuketablett som däckade mig totalt. Haha! Helt sjukt var det, sov igenom hela resan.

 

På kvällen fick jag bestämma restaurang och sen blev det drinkar för glatta livet! Och jag fick en svävande lykta av barpersonalen som jag släppte iväg upp i himlen. Så tillbringade jag min tjugosjunde födelsedag!! En nästintill perfekt födelsedag :)

 

Tripp trapp trull :)

Fölselunch!

Haha! Livsfarliga thaipiller!

Jag fick ett fint armband av Hansson och Nettan.

Mmmmm...

 

När jag vakande imorse kände jag mig harmonisk. Kroppen är i balans och jag mår bra. Ändå finns rädslan där hela tiden, rädsla för att balansen ska rubbas på en sekund och destruktiva tankar lyckas ta över mitt sinne. Men jag ska kämpa, kämpa för att inte låta det hända. Inte idag. Idag ska bli en bra dag. Låt mig få ha en bra dag.

 

Harmoni.

 

 

Är det verkligen såhär det ska vara? Upp och ner, upp och ner. Ska ena stunden vara ljus medan andra är svart som natten? Ska allt som ordnat upp sig bli upprivet igen? Upprivet till ett slags pussel som måste sättas ihop för att kunna överleva. Men bitarna ligger huller om buller och utspridda i alla världens hörn.

 

Vart börjar man leta och vart börjar man bygga? Ovissheten gör mig paralyserad. Tiden tycks stå stilla och rusa fram på en och samma gång…

 

Hur kan allting fortgå sin stilla gång, som om ingenting hänt, när jag själv kippar efter luft för att överleva. Jag är medveten om att jag är bitter, jag vet om att det inte är någon lösning. Men bitterheten känns som en vän i nöden, men samtidigt en ovälkommen gäst i min nya verklighet.

 

Jag saknar våra dagliga samtal. Jag saknar att få berätta för dig, som jag brukade göra när jag var ledsen, arg eller glad. Det är inte samma sak att prata med andra även om jag alltid har tillgång till ett lyssnande öra. Jag kände mig så älskad av dig. Jag älskar dig nu och för alltid.

 

Mardrömmen har satt sina spår och ofrivilligt styr den mig denna morgon. Den har liksom etsat sig fast i mitt inre och vägrar släppa taget. Men jag och min rationella hjärna gör allt för att få den att försvinna så att vi kan möta denna nya dag med glädje.

Idag ska jag på jakt efter en klänning till Micke och Majas efterlängtade 30- och 25 års fest på lördag!! Ska bli så kul att träffa alla godingar!

Hoppas ni får en bra dag!


Såhär tänker jag bemöta denna dag!

Jag spärrar upp ögonen, stirrar upp i taket. Rör huvudet från sida till sida. Tårarna rinner längs med kinderna. Snabba ytliga andetag. Jag har vaknat med panik igen, och en blöt kudde vid min sida. Mardrömmarna tycks förfölja mig…

 

Du lärde mig om livet. Du ville att jag skulle vara skyddad. Du sa att det var okej att jag drömde mig bort ibland. Att det var sunt att vilja byta liv då och då.

 

Du sa att det var nyttigt att ”må piss”. Du ville att jag skulle få känna livets alla smärtor och prövningar. Jag förstod det inte då men idag gör jag - Du trodde på erfarenhetens kraft. Du sa att jag kommer att förstå. Du sa att jag var en klok tjej.

 

Du sa att frihet är att fylla sin själ med andlighet. Låt aldrig pengar, makt eller människor styra eller kväva din strävan till balans och harmoni med dig själv.

 

Du lärde mig så mycket mamma.

 

Du sa att jag skulle klara vad som helst. Att mycket skulle vara jobbigt, men aldrig omöjligt.

 

Och vet du, du hade rätt.

 

 

 

Idag är första dagen jag lyckats spräcka min hemkomstdvala. Jag har knappt rört mig ur lägenheten sen vi kom hem, känt mig helt matt. Men i morse åkte promenadskorna på och jag tog en uppfriskande promenix. Sen tog jag bussen till Limhamns kyrka och besökte mammas gravplats.  Planterade fina bommor och tände ljus för henne, sedan satte mig ner på marken och lät känslorna svalla och tårarna rinna. Solen värmde mitt ansikte och ett lugn infann sig i min kropp. Jag undrar ifall mamma såg mig där jag satt, hörde mina ord och kände min kärlek.

 

Sen traskade jag vidare för att hälsa på lilla Ninja. Oj, vad glad hon blev! Vi låg och myste på golvet en lång stund. Sen tog vi en promenad men hennes små ben blir bara svagare och svagare, ibland bär dem inte henne och viker sig så hon står på nosen. Lilla stumpan börjar bli en riktig gammal tant…

 

Mamma var så bekymrad för Ninja och hennes leder, hon hade blivit så förkrossad den dagen Ninja somnat in. Dem två var verkligen som ler och långhalm, världens bästa vänner. Nu slipper mamma oroa sig för att förlora sin älskade vän. Nu får hon istället ta emot henne när det är hennes tur att fara till himlen.

 

När jag vakande i morse kände jag mig svag. Jag kände en enorm längtan efter de kravlösa dagarna i Thailand. Även om saknaden sköljde över mig likt en våg även där så var den lättare att hantera.

 

Idag har saknaden legat som ett moln över mig. Fyra månader. Tidsbegreppet känns obefintligt. Allting som en enda stor klump av dagar, nätter, ljus, mörker, värme, kyla och verklighet.

 

Ångesten ligger under huden och den sprider sig till hjärnan. Hjärnan försöker vara rationell, men det är en svår uppgift. Hjärtat blöder vid blotta tanken på dig mamma. Jag känner mig förvirrad, livet känns förvirrande.

 

Idag möttes jag av en tanke som jag varit rädd för att möta. En tanke om att livet kändes olidligt onödigt. Varför ska jag fortsätta här på jorden när inte du finns vid min sida? Min svaga rationella hjärna hittade tusen orsaker medan min själ längtade bort. Min halva, sargade själ.

 

Jag vill träffa dig mamma, av hela mitt hjärta vill jag se dig igen. Hålla dig i min famn och aldrig någonsin släppa taget. Aldrig någonsin förlora dig igen.

 

Kolla in vilken baotastor jellyfish vi stötte på när vi snorklade på chicken island!


Vi såg delfiner!!

Magen skrek av lycka vid varje måltid.

Självklart skulle jag sitta på stackars huvudet.

Fantastisk solnedgång och ebb på vår strand i Kho Lanta

Vissa dagar skiftade det mellan blå himmel och.....

ÖSregn på bara några minuter!

Men Chrille var lika glad för det!

Fasen vilken konstig dag, känner mig helt kokko i kroppen. Både jag och Chrille vaknade superpigga klockan sex i morse. Vi satt och åt frulle tillsammans halv sju(?!) vid köksbordet (?!) och snackade och var trevliga mot varandra (?!), vilket i princip aldrig har hänt under våra fem år tillsammans haha!

 

Vi glider runt i morgonrockar fortfarande och vet inte riktigt vad vi ska ta oss för. Har funderat på en promenad men när vi tittar ut genom fönstret blir vi inte ett dugg sugna. Efter härliga strandpromenader med solen i ryggen som alltid avslutades med ett avsvalkande dopp, känns en regnpromenad som lär avslutas med en värmande dusch väldigt avlägset och deppigt.

 

Vi måste i alla fall ge oss iväg till ica och handla, ikväll ska jag stilla mitt enorma sug efter svenskt hemmakvällgodis!!!

 

 

Vi började vår resa i Bangkok, och de två dagarna kan jag sammanfatta med ett ord, HYSTERI. Har varit där en gång tidigare men kan inte minnas att jag upplevde det lika hysteriskt då. Det var en befrielse att komma därifrån :)

 

Sedan bar det av till Khao Lak. Där mötte vi upp Hansson och Nettan som spenderade sina sista dagar i Thailand. Otroligt märklig känsla att träffas där! Vi hade tre fantastiska dagar tillsammans. På min födelsedag åkte vi på snorkelutflykt till Similian island, som sägs vara en av världens finaste dyk- och snorkelplatser. Jag som hoppats på att få se allt från Nemofiskar till sköldpaddor, bäckfiskar och färgglada korallrev blev lite besviken, men det var fantastiskt ändå! Jag hade nog lite för höga förväntningar.

I Khao Lak var vi även på djungelsafari! Där red vi elefant, paddlade kanot genom ån i djungeln och fick se en massa tropiska djur.

 

Andra veckan begav vi oss till Aonang. Här ifrån tog vi oss runt med långtailbåtar till olika underbara stränder, däribland Poda island, Chicken island och Railybeach. Härifrån tog vi oss även till Phi Phi island. Här stannade vi i två dagar. Fantastiskt fint och sagolika stränder men fruktansvärt överexploaterat. På kvällarna förvandlades stan till Ayia Napa. Fulla ungdomar (gud vad gammal jag låter) överallt. Fast vi joinade ungdomarna en kväll :) Partade loss ordentligt på Rolling Stoned bar och var inte hemma förrän fem på morgonen. Dagen efter skulle vi på en utflykt till Bambo island, den blev mindre lyckad kan jag säga…

 

Sista veckan hade vi bestämt oss för att bara slappa och göra ingenting. Detta gjorde vi i Kho Lanta. Vi bodde i en bungalow på stranden, det kändes som det var lågsäsong och vi hade nästan hela stranden för oss själva. Det var först här jag fann lugnet och verkligen kunde njuta.

 

Jag var ju otroligt rädd för att jag inte skulle kunna njuta. Var rädd att jag skulle förstöra vår semester med destruktiva tankar. Jag tycker jag har bemött min rädsla på ett bra sätt. Jag har tillåtit mig själv att vara ledsen, gått iväg en stund för mig själv nästan varje dag och pratat med mamma. Är övertygad om att hon följt oss genom vår resa och gett mig styrka.

 

Ja, här har ni en väldigt kortfattad resumé av vår fantastiska resa och jag har egentligen hur mycket som helst att berätta och massa fina bilder att visa. Men det får komma lite pö om pö :)

 

Här kommer en liten bildbomb i alla fall!

 

Nu är vi hemma efter nästan ett dygns resande! Kroppen fattar ingenting, och inte jag heller...vi ska ju sitta på stranden med en iskall singha och titta på solnedgången nu, men helt plötsligt sitter vi i vår gråa fula lägenhet i gråa fula Malmö. Känns inte alls bra att vara tillbaka i verkligheten igen.