ettslocknatliv

När tårarna rinner nerför mina kinder tror jag mamma hade velat ta mig i sin famn och viska de här vackra orden i mitt öra:

Gråt inte för att jag är död

Du har min röst

den finns i dig

den kan du höra när du vill

Du har mitt ansikte

min kropp

Jag finns i dig

Du kan ta fram mig

när du vill

Allt som finns kvar

av mig

är inom dig

Så är vi jämt tillsammans

Ibland känns det som saknaden efter mamma förgör mig. Smular sönder mig till små bitar. Den är så påtaglig. Så ändlös. Den har inget slut…

Jag vet hur viktigt det är att hitta ljuspunkter i livet och saker att glädjas åt, trots sin djupa sorg. Men det har jag väldigt svårt för. Jag hoppas innerligt att jag en dag kan glädja mig, om så bara för någon sekund, och sen kanske flera minuter och senare flera dagar. Jag har svårt att ta vara på, och vara tacksam för de små ljuspunkter som ibland tar över mitt sinne. Jag vill inte skämmas för att jag ibland känner mig glad. För visst kan man skratta och vara glad samtidigt som man har sin djupa sorg?

Visst är det väl så att i början tar sorgen upp större delen av ens tankevärld, men ju längre tiden går blir ljuspunkterna fler och fler? Jag måste tro att det är så, annars har jag ingenting att kämpa för…

I morse vaknade jag av en fruktansvärd alkoholodör i sovrummet. Vid min sida låg en väldigt charmig och dreglande varelse. Härligt :) Så jag tog mitt pick och pack och drog till Friskis för ett jympapass.

Eftermiddagen har ägnats åt plugg inför fredagens tenta. Blä! Men ikväll ska jag hem till min barndomskompis Kim som ska bjuda på middag. Även hennes mamma som var vän till min mamma ska dit. Det ska bli mysigt.

Hoppas ni har en härlig första advent!

I morse när jag slog upp ögonen kände jag en enorm ilska inom mig. Somliga dagar fylls ut av mörka tankar och då känner jag mig extremt labil i humöret. Minsta lilla så exploderar jag, antingen fräser jag ifrån eller så trycker jag ner ilskan så jag får hjärtklappning och svårt att andas. Då vill jag bara kasta ett glas i väggen och förstöra allt i min väg och bara släppa ut ilskan och kaoset som tagit över mitt inre, för att sedan falla ihop utmattad i en hög.

Jag får nog vänja mig vid att ha en inneboende ilska i min kropp och släppa ut den när den blir allt för stark. Lite synd om Christian bara :) Ikväll lever han rövare med sina vänner och jag har en myskväll för mig själv. Känner mig inte alls orolig för att vara ensam. Det får man väl se som ett framsteg antar jag.

Imorgon skulle vi julpynta men jag kunde inte hålla mig, (såklart) så ikväll har jag sprungit runt här hemma och fixat och donat. Det blev väldans julmysigt om jag får säg det själv!

Inte klokt vad jag har pysslat :) Fint va?

…för att min mamma är död.

…för att droger och alkohol kan hålla ett sånt hårt grepp om en människa.

…för att droger och alkohol kan beröva en människas liv.

…för att hon inte fick den hjälp hon behövde.

…för att hon drack den där dagen.

…för att jag inte svarade när hon ringde den där dagen.

…för att hon satte den idiotiska korven i halsen.

…för att ingen hjälpte henne när det hände.

…för att det tog över tio minuter innan ambulansen kom.

…för att det var en idiotisk olycka som tog hennes liv.

…för att min mamma är död, för hon förtjänade att leva.

Tiden kan vara något väldigt knappt och den kan ta slut jättesnabbt

Ett andetag kan vara så väldigt kort och vips kan livet ha suddats bort

Så lev nu så länge du hinner innan din tid också försvinner

Idag skulle jag egentligen jobbat. Men igår, liksom de senaste tre kvällarna, kunde jag verkligen inte somna. Den ofrivilliga tankeverksamheten i hjärnan håller mig vaken. När klockan ringde halv sex hann jag inte ens öppna ögonen förrän tankarna och smärtan tog över mitt sinne. Denna jävla smärta som kommer på sitt dagliga jävla besök utan att ens be om lov. Ikväll är det fest så då hoppas jag att tankarna håller sig i schack.

Ikväll lurade Louise med mig på ett Zumbapass. Det är en dans influerad av salsa och kombinerar flera latinamerikanska dansstilar, så det var fasen inte lätt! Jag var väldigt skeptisk till en början då min koordination inte är den bästa, liksom mitt tålamod. Men det gick över förväntan och jag svettades floder. När jag kom hem doftade hela lägenheten pannkakor. Underbart!

Kerstin, min psykoterapeut kallade mig förra veckan för maskrosbarn. Jag har blivit kallad det förut men inte lagt någon större vikt på det. Men när jag fick höra det från henne kände jag att jag ville förstå innebörden. ”Ett maskrosbarn är ett lyckligt lottat barn som trots en trasig uppväxt, rest sig upp och levt vidare. Det barn som lärt sig av allt det mörka som inträffat och nu står rakryggad på jorden. Likt en maskros som klarar att växa upp genom asfalten”. Visst kan jag känna igen mig i det men är det inte lite missvisande? Även om man överlever kommer man ju alltid vara känslomässigt skadad. En synonym till maskrosbarn är ”osårbart stålbarn”. Det gör mig faktiskt ganska upprörd, ingen är gjord av stål, ”maskrosbarn” får enorma sår i själen.

När jag den fjärde november skrev mitt första blogginlägg, visste jag inte mycket. Jag visste inte hur mina tankar och känslor skulle tas emot. Jag visste inte vad mina vänner skulle säga eller hur jag skulle förhålla mig till dem som läst det jag skrivit. Jag visste inte hur jag skulle hantera att min fasad skulle brytas ner. Jag visste inte hur jag skulle känna mig när jag stod där naken, blottad och utan hemligheter kvar. Jag kastade mig ut i det okända, höll för ögonen och hoppades att jag skulle falla mjukt.

Det gjorde jag.

Igår kväll jobbade jag på akva3, där jag jobbade i somras. Det var inget jag direkt såg framemot, utan något jag nästan tvingade mig till. Jag är livrädd att min glädje och längtan efter att bli sjuksköterska ska försvinna helt. Därför ska jag försöka jobba lite extra i ett försök att hålla gnistan vid liv. Jag förberedde mig mentalt på frågor från personalen om min situation. Det är inte lätt att hålla tillbaka tårarna när jag berättar att min mamma gått bort. När jag hör mig själv säga det blir det så verkligt.

Ibland känns sorgen så oerhört intensiv. Tidigare när jag upplevde svåra saker i livet försökte jag alltid fly på olika sätt. Vilket jag alltid lyckades med. Idag vet jag mer om smärtsamma känslors värde och jag har lärt mig kompromissa med känslorna. Smärtsamma känslor går inte att krypa under och fly ifrån. Man måste ta sig igenom dem, till vilket pris som helst.

Minnena från de dagar mamma mådde dåligt är både starka och svaga. Hennes personlighet förvrängdes och hon blev den där andra mamman som jag avskydde. Sådana dagar skulle hon oftast ”bara åka och handla cigaretter”. Jag tittade i handväskan utan hennes vetskap och fann ett fullt paket.  Dörren slogs igen och jag gick upp för trappan till ovanvåningen. Där ställde jag mig i fönstret och blickade ut över åkern. När den röda bilen kom fram till korsningen långt där borta såg jag den bara som en röd prick. Svängde den röda pricken åt vänster visste jag att hon talat sanning, men svängde den röda pricken åt höger visste jag hur kvällen skulle sluta. Det hade jag lärt mig.

Jag har väldigt starka minnen från de dagar mamma mådde bra. Hon var så sprudlande och glad. Det var en vacker sommardag och jag lekte med min bästa kompis Louise, vi var runt sju år. Vi var på väg hem till mormor och morfar för att bada i deras pool. När vi körde ner på grusvägen som ledde fram till huset stannade mamma bilen, då visste vi vad som väntade oss. Vi skulle få sitta på motorhuven medan mamma körde sista biten. Vi blev lika lyckliga varje gång. Vi kiknade av skratt medan vi satt där och mamma tutade vilt. När vi kom fram slängde vi av oss kläderna och sprang allt vad vi kunde ner till poolen och hoppade i. När vi badat klart serverade morfar saft och hembakta drömmar i paviljongen.

Tjugosex års vänskap som blir starkare och starkare för varje dag.

Den oplanerade gårdagen fylldes ut med en massa skoj. Det blev en tur till Entre´ där det inhandlades diverse nödvändigheter och onödigheter, sedan nalkades myskväll med Micke och Maja. Självklart handlade jag godis inför denna, närmare bestämt ett kilo. Kolossalt mycket! När sushin och nästintill allt godis var uppätet höll vi på att kräkas hela högen. Utöver detta blev Maja och jag fullständigt utklassade i ett musikspel till lag svartplopps förtjusning :)

Vi bokade även in en tur till Köpenhamn i december för att gå på julmarknad. Åh vad mysigt!!

Fyra euforiska små liv innan en Coldplaykonsert förra sommaren. Lägg gärna märke till Christians gula pudelhår haha!

Jag har aldrig känt mig så ensam och liten som jag gör nu. Jag saknar att känna mig betydelsefull. Det var för mig och min bror som hon levde. Utan oss hade hon gett upp för längesen. Jag känner skuld för att jag nu, någonstans långt där inne, känner en lättnad över att aldrig mer behöva må dåligt på grund av henne och hennes missbruk. Nu är det tid för mig att börja leva för min egen skull. En väldigt främmande känsla. Jag vill att hon ska finnas kvar hos mig, även om det betyder att jag aldrig mer hade kunnat känna mig riktigt trygg. En osund tanke kanske?

Vissa dagar är jobbigare än andra, det är precis som jag ibland kommer till insikt med vad som hänt. Att hon verkligen är död. Min mamma är död.

Jag tänker på henne varje dag. Undrar hur hon har det. Jag oroar mig för att hon är ledsen, att hon känner skuld för att ha lämnat oss ensamma. Men jag stillar den oron med en tro på att man inte kan må dåligt i himlen. Jag måste helt enkelt tro att ett lugn äntligen infunnit sig i hennes kropp. Att hon nu slipper brottas mot sin ångest och sitt beroende. Jag tror att mamma finns runt omkring mig, i mig. Jag har fått en skyddsängel som håller ett vakande öga över mig. Den ängeln heter Pia Lindén och är himlens finaste ängel.

Teatern igår var jättebra, vilka skådespelare! Men jag kunde inte riktigt glädja mig. Ska livet vara så här nu? Ska jag aldrig mer kunna njuta fullt ut? En fantastisk dag slutade i tårar. Men idag är en ny dag och förhoppningsvis en bättre sådan. Klyschan ”ta en dag i taget” har fått en helt ny innebörd.

Vi har precis ätit en stor härlig söndagsfrukost, resten av dagen är oplanerad. För sju veckor sedan hade jag älskat en sådan dag, men nu gör det mig mest orolig och rädd. Rädd för att tiden ska fyllas ut av tankar och sorg.

Du lyser här hemma mamma, varje dag.

Timmarna gick och hennes hjärta fortsatte slå och hennes kropp var lika varm och mjuk som den alltid var. Vi sa till henne gång på gång att hon inte behövde kämpa mer, att det var okej att hon lämnade oss nu. Det var en splittrad känsla att både vilja ha kvar henne i livet samtidigt som jag ville att hon skulle somna in, för hennes egen skull.

Efter sjutton timmar sjönk pulsen hastigt och snabbt, då var det var dags för henne att lämna oss. Jag och J-Å och två av personalen var inne i rummet just då, dem hade precis vänt på henne och sugit slem från hennes luftvägar. Personalen kallade in de andra. Vi samlades runt henne, hennes ansikte krampades samman och blev alldeles blått. Hennes händer som hon inte tidigare kunnat röra, gjorde en hastig rörelse och hon la ena handen på hjärtat. Det hela gick på mindre än en minut. En minut blandad av förtvivlan, sorg, lättnad och tomhet. Jag minns inte vad jag gjorde eller sa till mamma under den där minuten. Men jag fanns hos henne när hon dog, jag smekte och pussade hennes panna medan tårarna rann ned för mina kinder.

Onsdag den 29:e september klockan 14.25. Min mamma var nu död. Död. Ofattbart. Overkligt.

Idag känner jag mig såhär, svart och dyster. Drömt obehagliga drömmar och sovit oroligt. Vaknade av att jag skrek efter mamma. Men dagen kommer bjuda på en hel del festligheter, så det svarta och dystra kommer förhoppningsvis suddas ut. Först blir det middag hemma hos J-Å och ikväll är det dags för min överraskning till Christian, som inte är en överraskning längre för jag kunde inte hålla mig. Typiskt mig! Vi ska gå på teater och se Monty Python's Spamalot. Ska bli jätteroligt! Hoppas ni får en skön lördag!

Jag gick iväg i ett försök att hämta nya krafter, men klarade inte att vara borta från henne mer än en halv timme. Tanken på att hon kunde somna in när som helst gjorde att jag ville finnas vid hennes sida hela tiden. Vi pratade mycket med henne. Jag hoppas och tror att hon kände vår närvaro. Jag upplevde att jag fick kontakt med henne ett antal gånger. Hon liksom drog ett djupare andetag emellanåt som inte var dem andra likt, som en bekräftelse på att hon hörde vad jag sa. Vid några tillfällen fick hon även ett ledsamt ansiktsuttryck och hennes ögon tårades. Älskade mamma! Hörde du oss? Var du medveten om att du skulle lämna oss?

Den natten åkte vi hem med försäkran om att personalen skulle ringa oss om läget förvärrades. Det blev inte många timmars sömn och sorgen var ohanterbar. Tanken på att mamma låg där utan oss gjorde ont i hjärtat. Christian körde mig dit tidigt på morgonen därpå, han skulle åka och hämta Ninja som polisen tagit hand om och placerat på ett hundpensionat. Hon var med mamma när de hände. Stackars lilla flicka.

Nu var vi alla samlade hos mamma igen, även O hade kommit ner från Linköping. Klockan två skulle vi träffa läkaren, den här gången medverkade även överläkaren från neurologen. Vi tyckte inte om honom, någon av oss. Han var väldigt omänsklig och kall. Eller så var han bara rak och sa sådant som vi inte ville höra. Vi fick förklarat för oss hur mammas hjärna i nuläget såg ut och att aktiviteten i hjärnan var lika med noll. Jag minns väl hur han formulerade orden: ”Vad som än händer kommer ni aldrig få tillbaka den Pia som hon en gång var”.

Enligt läkaren fanns det ingen chans att mamma skulle överleva, och hur som helst hade det inte varit något värdigt liv att komma tillbaka till. Beslutet togs därför att avveckla respiratorn under kvällen. Närmare bestämt halv åtta tisdag kväll. Det kunde nu gå väldigt fort berättade dem för oss. Med detta i åtanke vågade jag knappt lämna rummet för att gå på toaletten. Men timmarna gick och hennes hjärta vägrade ge upp. Som du kämpade älskade mamma! Sättet du andades på kommer för alltid leva kvar i mitt minne, jag kommer alltid höra din andning inom mig.

Tentan är skriven och jag har en rätt behaglig känsla i kroppen, men vågar inte hoppas för mycket. Nu är jag hemma en snabbis innan jag ska möta upp klassisarna för en öl på möllan. Ett måste efter tenta!

Christian, P och J-Å kom efter ett tag. Vi stod tysta och höll om varandra innan vi gick in till mamma. Efter en stund ville läkaren prata med oss. Hon förberedde oss på att mamma antagligen inte kommer överleva detta. Hon berättade att mamma hade två promille alkohol i kroppen. Jag kunde inte låta bli att känna den där känslan av svek även om det var oväsentligt just då. Varför skulle hon börja dricka nu när det varit bra så länge? För det hade det verkligen. Jag trodde att mamma fått tillbaka sin livsgnista. Under vår resa i somras bestämde vi att livet skulle börja om. Inga mer lögner och svek. Och den här gången trodde jag faktiskt på henne, inte helt och fullt, men mer än jag någonsin gjort.

Varför drack du den där dagen mamma? Mådde du inte så bra som jag trodde? Uppenbarligen inte. Varför berättade du inte det för mig? Eller var det det du skulle göra den där morgonen när jag inte svarade i telefonen? Skulle du be mig om hjälp? Som jag så många gånger bett dig göra när du kände att du inte kunde kontrollera suget. Den känslan av skuld över att jag inte svarade när du ringde kommer jag leva med för alltid. Du skulle kanske inte be om hjälp, och du hade kanske ändå börjat dricka även om vi pratat en stund med varandra. Men tanken på att du kanske hade tänkt be om hjälp gör så fruktansvärt ont i mig. Älskade mamma, hade jag kunnat hindra dig från att detta hände? Antagligen inte…

Jag slinker emellan med ett ”vanligt” inlägg innan jag fortsätter Min berättelse. Gårdagen var väldigt emotionellt jobbig. Mamma fyllde år och det kändes sorgligt att inte få fira hennes födelsedag.  Men jag firade henne ändå på mitt eget lilla sätt.

Christians mamma fyllde också år igår så henne firade vi med middag och stand up i dockan. Det var skoj men jag märker vid sådana tillfällen att jag har svårt för att njuta och tillåta mig själv vara glad. Det var nästan så jag svalde skratten. Det blev helt enkelt en känslokrock igår som var svår att hålla distans till.

Idag har jag varit hos Kerstin, en psykoterapeut som jag gått till varje vecka sedan mamma gick bort. Magen är alltid fylld av nervösa, oroliga, men samtidigt förväntansfulla fjärilar när jag går dit. Det är fruktansvärt otäckt men samtidigt fruktansvärt skönt, märklig känsla det där. Efter jag varit där åkte jag och hälsade på Ninja, hennes underbara lilla tryne gör mig alltid varm inombords.

Nu väntar en promenad och en fullspäckad pluggdag, tenta imorgon!!!

Läkaren frågade om jag ville träffa henne. Jag ville först ringa till Christian, P och J-Å. Att höra deras desperation och panik i telefonluren var oerhört jobbigt. Därefter visade läkaren in mig till mamma. Där låg hon, uppkopplad till respirator och elektroder kopplade i huvudet som mätte hennes hjärnaktivitet. En massa nålar och slangar täckte hennes fina kropp. Hon låg med halvöppna ögon och hennes ansikte var inte sig likt. Så här i efterhand förstår jag att hon redan då lämnat oss. Hennes hjärna hade redan avlidit och det enda som höll henne kvar var respiratorn och hennes hjärta som kämpade efter liv.

Att se sin mamma ligga sådär och inte få någon kontakt med henne är en känsla som jag inte kan förmedla till er. Jag tror och hoppas innerligt att hon kände min närvaro, att hon hörde min röst och kände hur jag höll hennes hand och smekte hennes kind. När jag höll hennes hand kramade jag den tre gånger. Det betyder ”jag älskar dig”. Det är en handling som jag och mamma haft så länge jag kan minnas. För första gången i hela mitt liv fick jag inte något svar tillbaka i min hand. Men jag är övertygad om att hon kände mina tre kramningar och log inombords, samtidigt som hon var förtvivlad över att inte kunna krama tillbaka.

Många tankar och frågor snurrade i mitt huvud. Men jag kunde knappt få fram några ord, det hela kändes så overkligt och var väldigt svårt att greppa. Men aldrig någonsin tänkte jag att jag skulle förlora henne på grund av denna bisarra olycka. Hon har ju alltid klarat sig. Vad hon än råkat ut för har hon alltid kommit upp igen och livet har, även om det varit tufft, gått vidare. Det har det ju alltid gjort.

”Hur mår hon nu då?” undrade jag. Trots min vetskap om att hjärnan bara klarar ett fåtal minuter utan syre.

”Din mamma har inte vaknat” hör jag läkaren säga med en ton fylld av medlidande och hennes blick gick rakt igenom mig. ”Det har snart gått fyra timmar och hon har inte vaknat än”.

Jag minns att hela rummet snurrade och det kändes som att luftrören snörptes åt och att en trettiotvåkilo tung sten damp ner på mitt bröst. Hjärtat slog hårt och jag fick svårt att andas. Tårarna rann ned för mina kinder och det enda jag fick ur mig var ”hon kan ju inte bara dö”.

Jag frågade om hon kommer klara sig igenom detta, men innerstinne visste jag svaret. Jag fick förklarat för mig att det inte var ett bra tecken att hon inte vaknat upp än. Älskade, älskade mamma. Hur kunde detta hända? Varför? Varför var en fråga som upptog hela min tankeverksamhet, och gör det fortfarande.

”Är det du som är Sophie, dotter till Pia Lindén?” hörde jag en röst i andra änden. Ja, svarade jag och kände omgående hur den där välbekanta klumpen i magen la sig på plats. Det var en läkare från IVA som ringde och berättade att de hade min mamma hos sig. Jag förstod inte allvaret just då och svarade först nej på frågan om jag kunde komma dit. Jag skulle ju till min praktik, plikttrogen som jag är.

”Är det allvarligt då?” frågar jag. Jag fick då förklarat för mig att det var bäst att jag kom dit så att vi kunde prata…

Jag minns inte riktigt vad som rörde sig i mitt huvud just då, men mina ben tog mig till akuten där jag snällt förklarade att jag inte skulle kunna närvara under natten. Just i den stunden insåg jag nog allvaret för då brast det för mig. Där stod jag, inne på en expedition med fem främmande människor omkring mig, och grät så jag skakade. En av kvinnorna erbjöd sig att följa mig till IVA som låg två våningar upp i samma hus.

På avdelningen blev jag direkt bemött av en kvinna i vit rock med en allvarlig medkänsla i sin blick. Vi satte oss ner i ett mörkt, dystert rum och hon började prata. Jag vet inte hur mycket jag uppfattade av det hon sa, det lät mest som ett sus i mitt huvud.

”Så här är det Sophie, din mamma råkade tidigare idag sätta en matbit i halsen och blev medvetslös av detta, vilket hon var under tio minuter innan ambulans kom till olycksplatsen. Dem fick igång hennes hjärta efter ytterligare tio minuter. Hon har alltså varit medvetslös och utan syre till hjärnan i över tjugo minuter”

Det var en måndag i september, närmare bestämt måndagen den 26:e september. Jag laddade för ett nattpass på akuten. Första natten av tre, det kändes spännande och lite jobbigt, just att det var nattpass. Klockan ringde tidigt på morgonen för att jag skulle kunna sova en stund på eftermiddagen för att orka hålla mig vaken hela natten. Morgonen och förmiddagen spenderade jag sittandes vid köksbordet pluggandes till en tenta veckan därpå. Telefonen ringde vid 10-tiden, den brukade ringa vid den tiden när hon visste att jag var ledig. Jag kollade på telefonen och såg att det var skyddat nummer, suckade lite och tänkte att jag ringer upp senare. Varför kan hon inte låta mig ringa någon gång tänkte jag och ett rus av irritation svepte genom min kropp.

Under eftermiddagen innan jag la mig för att sova ett par timmar ringde jag upp henne, utan något svar. Inget konstigt egentligen, men en oroande känsla infann sig trots allt. Jag drog ur telefonjacket och stängde av mobiltelefonen för att få sova ostört ett par timmar.

Det första jag gjorde när jag vaknade var att ringa henne, även denna gången utan något svar. När klockan närmade sig åtta på kvällen cyklade jag iväg till en klasskompis för att hämta två gamla tentor som jag skulle kopiera under kvällen och återlämna dagen därpå. Efter ett tag stod jag ombytt i omklädningsrummet på akuten, redo att möta nya utmaningar. Telefonen ringde precis när jag skulle lämna omklädningsrummet. Skyddat nummer. Skönt, tänkte jag, att få prata med henne och höra så allt var bra. Så jag slapp gå och oroa mig under natten.

Ikväll tänkte jag dela med mig av Min berättelse. Den är ju som sagt väldigt personlig. Därför har jag tänkt fram och tillbaka om jag verkligen ska publicera den här, då jag kommer blotta hela min själ. Jag börjar i alla fall med att dela med mig av första delen, den är ju fyra sidor lång så vi tar en bit i taget.

Dagen har spenderats tillsammans med en massa böcker, mycket trevligt. Vet dock inte hur mycket som gick in i denna överarbetade lilla hjärna :) det återstår att se på fredag då det är dags för tenta. Jag hoppas på en öl eller två när den är skriven i alla fall.

Som en belöning för allt plugg serverades middagen hemma hos Felicia, som lagat riktigt smarrig lasagne. Den lilla husmoren hade även gjort egen sylt, hur vuxet är inte det då? Väldigt imponerande i alla fall! Det var en björnbär-mynta-choklad sylt, som avnjöts på kex tillsammans med en kopp te. Jag tänkte försöka mig på en liknande syltkokning i veckan, kan hon så kan jag :)

Den här fina berlocken fick jag av Felicia en tid efter mamma gått bort. Det är en skyddsängel som ska hålla ett vakande öga över mig. En fin gåva från en fin människa.

Jag känner en oerhörd rädsla för framtiden. Känns som jag befinner mig i ett vakuum av rädsla för vad som komma skall. Vill inte känna denna hopplöshet som fyller mitt inre. Vill verkligen kunna leva i nuet. ”Lev i nuet” var mammas livsfilosofi. Jag vill kunna leva efter den men jag kan inte, inte just nu i alla fall. Det känns som både min kropp och mitt sinne är inställda på ångest, sorg och smärta som om jag kastats in i någon baksida av det ”verkliga livet”. Jag har svårt att finna meningen med tillvaron.

Jag grubblar väldigt mycket. Många gånger uppskattar jag min ständigt tänkande och analyserande hjärna, men inte när det rör sig om så svåra ämne som de här. Den kloka själen i mig säger ” varför grubbla när du ändå inte får några svar på dina frågor” Så varför grubbla? Ja, om det ändå vore så enkelt.

Tiden läker faktiskt inte alla sår. Livet går inte bara vidare, hur fint det än låter. Men man lär väl sig leva med den ständiga sorgen. Du får inte fastna i din sorg sa någon till mig nyligen. Hur ska min sorg och jag någonsin komma ifrån varandra? Vi måste leva tillsammans. Under kontrollerade former.

Dagen inleddes med ett träningspass minsann, i min nya outfit :) Endorfinerna sprudlade och jag kände glädje i kroppen för en stund. Härligt!

Hemma väntade dock en urtråkig städ- och tvättdag. Men bra musik i högtalarna och en galen pojkvän som mitt under toalettskrubbningen rusar in i vardagsrummet och leker axl rose, gjorde tråkdagen rätt rolig.

Kvällen fortsätter i glädjens tecken. Louise kommer hit om ett tag, och då ska vi äta massa gott och kolla idol. Vi är riktiga idolnördar båda två. Så nu ska jag gå och handla allt gott som vi ska trycka i oss, så att idolkvällen blir komplett.

Tack för all fin respons jag fått för min blogg. Det värmer verkligen mitt lilla hjärta. Ha en skön fredag!

Vill ni lyssna på den ligger den under länkar här nedan.

Det är tydligen för mycket begärt att må bra två dagar i rad. Eller dagen började egentligen helt okej, men ju längre den gick, desto intensivare blev tankarna och tillslut gick dem inte att styra. Så ikväll svider ögonen av gråt och kroppen skriker av saknad. Men morgondagen blir bättre!

Jag upplever att jag inte gavs utrymme att leva med alla mina känslor och den sorg som präglade mitt liv. Vilket ledde till att alla känslor lämnades obearbetade och att jag istället anpassade mig till situationen. För att överleva talade jag inte om mina känslor och jag litade inte på någon. Jag vände det hemska inåt, i mig själv och blev berövad livet.

Men min barndom har inte bara präglats av sorg, det vill jag att ni ska veta. Otryggheten och tryggheten har gått hand i hand. De fina minnena jag har av min barndom vinner över de tragiska. Och på senare år stärktes min och mammas relation av att vi tillsammans började bearbeta våra upplevelser. Det som kom upp till ytan var många gånger svårt att hantera men vi hjälpte varandra.

Den kärlek och omtanke vi har till varandra är så otroligt fin, och den kan ingen ta ifrån oss, inte ens döden.

Jag har ett märkligt behov av godis när jag pluggar, jag tycker liksom att jag förtjänar det när jag är så duktig :) Det är dock ingen sund filosofi, därför har nu plugggodiset bytts ut till ett "nyttigare" alternativ.

Tjusigt värre!

Idag har jag och min bror varit i mammas lägenhet. Att öppna dörren och inte mötas av hennes varma famn är en känsla som jag inte kan förmedla till er. Att känna lukten av henne och se alla hennes saker, samtidigt som hon lyser med sin frånvaro kan nog liknas vid en kniv i hjärtat.

Det känns fortfarande konstigt att göra alla vardagliga saker som annars görs på ren rutin. Efter vi varit i lägenheten åkte jag och storhandlade, vilket kändes otroligt konstigt, så oviktigt och betydelselöst på något sätt. Att min värld stannat upp medför ju inte att världen runt omkring mig gjort det samma. Som tur är.

Nä, nu ska jag gotta mig i alla godsaker som följde med hem från Willys :)

Detta underbara lilla tryne har precis som jag mist sin mamma. Vissa menar att hundar saknar känslor och att dem enbart lever på instinkt. Det tror jag inte en sekund på.

När jag känner en kärleksfull vind, är det du som smeker min tårfyllda kind. När jag känner saknad och sorg i mitt bröst, är det du som finns bredvid mig och ger mig tröst.

Jag har varit med om dig, jag kommer aldrig förlora dig.

…för att du alltid älskat mig villkorslöst

…för att du alltid varit intresserad och nyfiken

…för att du alltid blivit glad när jag lyckats med något

…för ditt mod och enorma styrka

…för alla dina halvhjärtliga försök på diverse behandlingshem

…för ditt enorma stöd

…för alla resor vi gjort tillsammans

…för dina varma kramar och din kärlekfulla blick

…för dina härliga skratt

…för att du format mig till den jag är idag

…för alla underbara minnen av dig som kommer leva kvar inom mig

Tack mamma. Jag älskar dig.

Den här bloggen är inte speciellt upplyftande. Jag har svårt att se ljust på livet just nu. Men min förhoppning är att det mörker som ödelägger hela mitt liv, kommer bli ljusare och ljusare för varje dag som går. Så att jag en dag kommer se livet med nya ögon.

Avsikten med den här bloggen är att jag ska kunna sätta ord på mina känslor, men jag vill även att den ska vara en hyllning till mamma. Då kan den inte fyllas med enbart sorg, den måste även utstråla glädje. För det är så jag vill minnas mamma, med glädje.

Jag ser tillbaka på den korta tid jag fick tillsammans med mamma med både glädje och sorg. Det har varit svårt, men det har även bringat mycket kärlek och glädje. Vad som än hände så visste jag att hon älskade mig, mer än livet självt. Hon ville aldrig såra mig, men hennes livsstil förde tyvärr med sig många lögner och svek. Hon var oerhört trött på sig själv och ville inget hellre än att bli frisk. Men jag tror att det fanns för många ärr i hennes hjärta och själ. Självklart önskade jag att allt skulle bli bra, men innerstinne kände jag en stor ovisshet, då det jag hoppades på gång på gång, föll ihop och gick i kras.

Om det nu är så som alla säger, att allt har en mening. Var då meningen att mammas lidande skulle få ett slut? Var detta enda sättet för mamma att bli fri från sitt beroende? Var detta enda sättet för mig att få börja leva för min egen skull, att slippa all oro och ängslan?

Men gud ska veta att hon kämpade. Hela hennes liv har varit en kamp. Mitt liv har varit en kamp. Tillsammans har vi kämpat och det som har gjort oss starka är den trofasta kärlek vi haft till varandra trots alla svek. Jag har alltid vetat att hennes liv skulle kunna få ett oväntat slut. Men att ljuset skulle slockna på grund av en olycka känns inte rättvist. Hon förtjänade att leva, och hon förtjänade att få känna på hur det är att verkligen leva.

Din tid här på jorden blev alltför kort, likt en ängel från himmelen flög du bort.

Ett mål som har präglat hela mitt liv dem senaste två och ett halvt åren, kommer tyvärr inte att uppnås. I alla fall inte det datumet det var tänkt att det skulle uppnås. Den fjortonde januari skulle jag bli legitimerad sjuksköterska. Jag väljer att se detta som ett lyckande istället för ett misslyckande. För jag har för första gången i mitt liv insett att mitt liv är viktigt, att jag är viktig.

Jag väljer att ta hand om mig själv och tillåta sorgen ta den tid den behöver. Det hade känts enormt stort att stå där på examensdagen med mina klasskompisar och känna stoltheten sprudla. Men jag anser att jag själv och min lilla familj som finns kvar är viktigare än en legitimation just nu.

Gårdagen tänker jag tillbaka på med både sorg och lättnad i mitt bröst. Jag visste att begravningen skulle bli oerhört fin, men jag visste även att sorgen skulle bli ohanterbar. Jag hoppas att du var närvarande på ditt eget lilla sätt mamma, och att du kände all den kärlek som kyrkan fylldes med.

Efter begravningen kände jag mig helt tom, dagen jag gått och väntat på i flera veckor var plötsligt över. Det kändes både ledsamt och skönt på samma gång. Men att komma hem och sätta sig och titta på idol som vilken fredag som helst kändes surrealistiskt. Men så är det, livet måste gå vidare och det känns enormt tungt. Hur ska det kunna gå vidare när den människa som gjort livet betydelsefullt inte längre finns?

I tisdags satte jag mig ner vid datorn, utan någon speciell avsikt. Eller avsikten var väl egentligen att gå in på någon meningslös hemsida eller liknande...men istället öppnade jag upp ett tomt word dokument och lät tankarna skena iväg medan fingrarna dansade tango på tangentbordet. Efter ett tag tittade jag upp på skärmen och såg att jag hade fyllt fyra hela sidor med text. När jag skrev fylldes jag av ett obekant lugn i kroppen som gjorde att jag inte ville sluta skriva. Jag hade helt enkelt upptäckt frihetskänslan av att få sätta ord på mina känslor. Jag läste aldrig vad jag skrivit, utan sparade det och stängde ner.

Den känslan som jag upplevde under de där cirka tjugo minuterna vill jag uppleva igen. Därför tänkte jag prova på hur det känns att blogga. Tanken på att andra kan läsa mina tankar och känslor känns lite obehaglig, men samtidigt känner jag att jag vill dela med mig av mitt liv och mina känslor. Vet inte om det är behov av bekräftelse som lockar, men något är det. Behovet är väl lite större nu också, eftersom jag går igenom en enorm livskris för tillfället.

De där fyra sidorna har jag nu läst igenom och döpt till Min berättelse. Min berättelse om de svåraste dagarna i mitt liv. Dagarna då jag vakade över min mamma, och dagen då jag fanns vid hennes sida då hon somnade in. Om jag tänker låta er ta del av just den berättelsen vet jag inte i dagsläget, det får mina känslor avgöra…