ettslocknatliv

Som ni ser ska vi till Thailand 20011! Ska bli nice :) Ska ni med Micke och Maja?!



Vi är lika dumma som dem här ser ut! (Chrille till vänster)

Spelningen i fredags var så himla bra!! Stolt som en tupp var jag över mannen i mitt liv!

 

 

Det knackade precis på dörren. Utanför stod det värdefullaste jag har i mitt liv. Som alltid lyfter mig när jag nått botten, som gör mig levande.  Jag kan inte med ord beskriva hur mycket det här betyder för mig. Mer än du någonsin kan ana.

Jag älskar dig Louise, miljoner varv runt universum och tillbaka -  för att du finns där hela tiden - för att du gör mig lycklig.

Idag är en fin dag. Det ska vara en fin dag. Ändå gör det ont i hela kroppen. Jag kan inte fira dig på mors dag. Jag kan inte krypa ner hos dig i sängen och ge dig en lång kram. Se dig le och höra dig säga tack.

Det händer inte och det kommer aldrig hända igen. Jag får inte köpa det finaste jag kan hitta och pyssla ihop något fint. Skriva några rader som du sedan kan läsa och bli glad för. Istället sitter jag här och skriver samtidigt som smärtan sprider sig och tårarna ramar in mitt ansikte.

Glad mors dag älskade underbara Mamma. Idag ska jag ändå försöka le för dig – jag ska stråla sådär som bara du kunde stråla. För dig. Jag älskar dig.

 

 

 

Ikväll har jag varit på vift med Louise. Vi har en förmåga att hitta på små äventyr när vi ses. Idag styrde vi kosan mot Höllviken där vi tog en fika på Märthas café, otroligt mysigt. Sen avslutade vi med en strandpromenad i kvällssolen. Perfekt onsdag med andra ord.

 

Underbara bästis

 

Puss!

Det sägs att man kan komma vart man vill. Överallt i hela världen. Världen ligger öppen för oss och vi kan vandra vart vi vill. Flyga över oändliga hav och korsa otaliga gränser. Jag vet att jag kan komma vart jag vill i världen men det finns en plats som inte är vår värld. En värld jag inte kan komma in i. En värld jag inte ens vet om den finns.

 

Mamma varför gick du dit jag inte kunde följa efter? Jag skulle kunna följa dig genom hela världen men när du lämnade världen så kunde jag inte längre trampa i dina fotsteg. Jag kunde inte längre springa efter dig. Inte fånga dig i fallet. Jag kan inte. Det är en värld jag inte har tillgång till. En himmel någonstans där uppe – och jag kan inte flyga.

 

Var du tvungen att åka dit? Till den enda platsen jag inte kan nå dig. Inte nu i alla fall. Den platsen som jag drömmer om. Platsen jag vaknar upp utan och platsen jag funderar på hur den ser ut varje dag. Strålar ditt leende som en sol? Kramar du barn som inte längre har några föräldrar?

 

Jag avundas alla som är med dig – alla som får se dig leva igen.

 

Jag undrar hur platsen ser ut. Jag undrar hur himlen är. Jag saknar dig varje dag och vill flyga upp dit. Vara med dig hela tiden för det känns som att du är den enda som kan laga mig nu. Jag vill känna din värme och höra dig skratta. Fläta in mina fingrar i dina. Prata med dig istället för att prata om dig. Gråta för att vi är tillsammans och inte för att vi är utan varandra. Gå i dina fotsteg och göra allt för att du inte ska falla igen.

 

Men hur ska man bära sig åt Mamma? Jag kan inte vara i två världar och det är ändå i min värld som jag behövs mest. Även fast du är den av alla människor som jag behöver mest. Tårarna rinner och jag tror bara att det är din hand som kan torka dem. Dina ord som kan få mig på rätt väg. Men jag måste komma ihåg att leva. Leva för dig och för allting som finns kvar här på jorden. Leva vidare för alla som lever för mig. Vara ett ljus som skiner här på jorden nu när du skiner i himlen. Jag hoppas att du väntar på mig i himlen. Men nu lever jag vidare i världen Mamma, jag lever för dig.

 

I helgen har jag andats frisk luft och haft ett gäng kossor som närmsta granne. Underbart avkopplande och välbehövligt för själen. Men saknaden efter Mamma har varit enorm.

 

 

Jag klarade det med bravur för att citera ”bedömaren” rakt av. Jag höll på att smälla av när jag läste patientjournalen, ingen enkel patient dem valt till mig direkt. Vilken jäkla utmaning! Men jag fixade det! Lättnaden är total och självförtroendet likaså. Nu är jag dock helt matt och hade helst kurrat ihop mig i soffan med en fet godispåse. Men om några timmar sitter jag, brorsan och barnen och Janne på tåget mot Linköping. Vi ska tillbringa helgen i en liten stuga i skogen hos morbror Ola och kusinerna. Ska bli mys, men det kommer kännas otroligt tomt utan Mamma. Jag vill så gärna ringa henne och berätta om examinationen. Hon hade spruckit av stolthet och glädje.

Ha en skön helg allihopa!

 

Alltså jag kan inte beskriva i ord det som händer i min kropp just nu!!! Är så in i helvetes nervös så jag inte vet var jag ska bli av! Detta är inte mänskligt. Det som händer i morgon är inte mänskligt. Jag pratar naturligtvis om den kliniska examinationen där jag och min kunskap kommer sättas på prov. Jag ska efter två veckor återvända till min praktikplats och ha hand om en patient samtidigt som jag skuggas av en sjuksköterska som bedömer allt jag gör, säger, dokumenterar…rubbet. Undra om jag får gå på toaletten i fred? :) Därefter är det genomgång tillsammans med den kliniska läraren och man får sin bedömning (läs: dom).

 

Vet liksom inte riktigt var jag ska göra av mig själv just nu. Vad jag vet är att jag ska ta en thailändsk sjösjuketablett ikväll så att jag kan sova inatt!

 

 

 

Ett stort runt paket som kan studsa...hmmm vad kan det vara? :)

Här satt min Mamma i somras. Hon strålade likt solen och glittrade likt rosenbuskarna. Jag stod ett par meter bort och beskådade henne genom kameralinsen. Jag såg en mamma som levde. En Mamma som njöt av livet. Jag ville föreviga det ögonblicket.

 

Kort därpå stod vi vid havskanten, vi såg ett vackert fartyg som beredes för avfärd. Seglen hissades. Båten gled ut på det öppna havet. Vi följde den med våra blickar när den for mot solnedgången. Den blev mindre och mindre, och till slut försvann den som en prick vid horisonten. Jag hörde Mamma säga ”Nu har den lämnat oss”.

 

Nu älskade Mamma är det du som har lämnat oss. Du har liksom fartyget seglat iväg. Jag står ensam kvar och beskådar den lilla pricken vid horisonten. Pricken som är du. Men i själva verket är du lika stor och vacker som när du satt under rosenbusken. Du kommer alltid leva kvar och stråla, på ditt eget lilla sätt.

 

Helgen har bara rusat förbi. Fredagkvällen var utomordentligt trevlig! Den startade på Nyhavns uteservering och avslutades på Debasers dansgolv.  Lördagmorgonen var hemsk, inte bara på grund av bakfyllan dårå utan jag vaknade upp med en mensvärk som inte var av denna värld. Det sprängde bak i ryggen och ner i benen AJ!! Och vetskapen att vi inte hade en endaste värktablett hemma gjorde mig svimfärdig. Chrille hade visst däckat i soffan och var sannolikt fortfarande full :) Jag låg och jämrade mig och hoppades på att han skulle höra mig inifrån sovrummet men icke! Jag jämrade högre och högre och tillslut skrek jag! Hahaha. Men ingen reaktion. Jag till och med ringde hans mobil – inget svar. Hur väck kan man vara?! Då hade jag inget annat val än att kravla mig upp ur sängen och skaka liv i denna otäcka varelse. Och då grät jag av smärta! Han vaknar ur sitt koma och undrar vad i hela fridens namn det är frågan om! Hahaha! Med rödsprängda ögon och vinglade ben hoppar han upp på cykeln och trampar iväg till Apoteket för att köpa Ipren till mig. Är det kärlek eller vad? :) Men gissa om jag fick ”gottgöra” för detta hela dagen sen? ”Åh, jag är törstig! Åh, lite glass hade varit gott”. Och så vidare!!

 

Annars har det inte hänt mycket mer än så. Idag är det plugg plugg plugg som gäller!

 

 

Åh ditt lilla stör!

Precis inhandlat dammsugare och öl :)  En ny dammsugare var otroligt välbehövligt i detta hem. Och ölen är välbehövliga inför kvällens härligheter. Först blir det grillning på gården med Chrille och co, sen ger jag mig iväg till Möllan och möter upp tjejtruppen!

 

Jag och Louise började vår lilla träff med att springa igång hennes bil som av någon märklig anledning vägrade starta. Två tjejer och en stendöd bil - herregud! Men den startade och tog oss med på en nostalgitripp till Vintrie där Louise föräldrar bor. Har så många härliga minnen från den lilla byn. Det bjöds på lammfärsbiffar, té och skratt!

 

Nu ska jag äta upp min fruktsallad, på återseende :)

 

 

 

Vilka sköna veckor jag har innan examen! Det är så underbart att kunna ta dagen som den kommer – easygoing :) inga måsten. Eller jo några, men dem tar jag tag i om några dagar, nästa vecka är nämligen fullproppad med seminarier och klinisk examination!!! Sen väntar ytterligare några sköna dagar innan den stora dagen!

 

Idag har jag och Chrille ätit lunch på Limhamns fiskrökeri. Underbart god lax! Sen strosade vi omkring i hamnen lite. MYS! Nu blir jag strax upphämtad av Louise. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på, äta glass i solen gissar jag på!

Tänk dig själv in i det. Ärligt talat, gör det. Tänk dig att en av de människor du älskar mest av allt ligger livlös, apatisk, döende i en sjukhussäng. Tänk dig att du är vid hennes sida hela tiden, att du knappt vågar lämna rummet en sekund för att döden är så nära. Tänk dig personalens medlidande blickar när dem kommer in i rummet och ska vårda den ”döende patienten”.

Människan som ligger framför dig är din förebild. Det är någon du har sett upp till och avgudat under hela ditt liv. Du står vid sängkanten och tittar på en underbar människa som inte borde ligga där. En bisarr olycka har fört dig till en intensivvårdsavdelning där du nu står och ska ta avsked av din mamma.

Du pussar hennes panna och stryker henne över kinden och aldrig, aldrig någonsin släpper du taget om hennes hand. Du känner den sterila lukten av avdunstande medicin från hennes varma kropp. Hennes varma kropp som snart ska bli isande kall. Du vill så gärna få kontakt med henne, möta hennes varma blick en sista gång. Men din mamma har förvandlats till fysiska fragment.

Du håller henne i handen när hon dör. Du bevittnar hur din mammas vackra själ lämnar sin sargade kropp. Då dör även en del av dig själv. För alltid.

 

I förmiddags träffade jag Malin, vi åt varsin grekisksallad på Margareta paviljongen och gottade oss i solen. Därefter hade jag en föreläsning att gå på, den var rätt ointressant och meningslös. Jag har kommit in en period där ingenting känns meningsfullt, allt jag gör känns oviktigt på något sätt. Jag känner mig inte betydelsefull. Mamma fick mig att känna mig betydelsefull. Jag kände mig viktig för Mamma, vilket var både på gott och ont - jag levde för Mamma. Det faktum att jag ska leva för mig själv nu är en stor omställning och inget som känns meningsfullt. Jag vet om att jag måste försöka finna mening med mitt liv, men hur? Vad är egentligen meningen med ett liv utan sin Mamma?

 

För att rensa tankarna tog jag en promenad och plötsligt kom jag på mig själv med att gå runt på S:t Pauli kyrkogård. Kyrkogårdar är magiska, att gå runt och se alla livsöden är fängslande. Den samhörighet jag känner när jag ser sörjande människor i ögonen är obeskrivbar. Sorgen som lyser igenom våra ögon skapar förståelse och en oerhört stark förbindelse. Tänk att två främmande människor kan skapa ett så fint ögonblick tillsammans av något som är så fruktansvärt sorgligt.

Du vet väl om att du är värdefull

att du är viktig här och nu

att du är älskad för din egen skull

för ingen annan är som du

Vi hade det supermysigt igår jag och min käraste. Vi började med en öl på Lilla torg innan vi intog buffén på S:t Markus. Herregud vad mycket mat! Och man vill ju gärna smaka på allt, men det är fullkomligt omöjligt. Hummersoppan och laxen var min favorit och så chokladkakan på dessertbordet såklart! Sen var det rätt hem och ta varsin samarin haha!

 

Vi har visst glömt att det är städdag på gården idag, typiskt oss. För Chrille gör det desamma för han ska ändå vara i studion hela dagen, men jag måste tassa omkring här hemma och gömma mig för alla pretentiösa grannar på gården. Jag orkar verkligen inte hjälpa till. Fruktansvärt irriterande att bo på markplan med fönster ut mot gården, i alla fall när det är städdag. Kan ju inte dra ner persiennerna heller, blir nog för uppenbart?

 

Snart kommer min lilla familj hit. Blir nog till att packa picknick-korgen och traska iväg till parken, kan ju inte sitta på gården direkt och inne känns dystert att vara när solen skiner så fint. Ikväll vill Louise dra med mig på fest. Vet inte riktigt om jag är på rätt humör för det. Inte som det känns nu i alla fall, men det vänder kanske. Hoppas ni får en härlig dag i alla fall!

 

 

 

 

Jag kickade igång denna fredag med en promenad. På hemvägen stannade jag till på torget och köpte melon och jordgubbar. Mums! Framåt förmiddagen åkte jag till kyrkogården och gjorde fint på Mamma gravplats, Ninja vilar vid sidan om Mamma. Jag satt hos dem en lång stund medan solens strålar värmde min våta kind. Mina älskade änglar, jag saknar er så. Jag saknar oss.

 

Ikväll ska Chrille bjuda mig på middag på S:t Markus vinkällare. Han tycker att vi ska fira att jag tog mig igenom praktiken, och att jag dessutom gick därifrån med högsta betyg. För åtta veckor sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna fullfölja praktiken. Ljuset i tunneln var milvägs bort. Jag har fått höra att jag besitter en styrka större än livet självt, att jag är övermänsklig. Kanske är det så, men framför allt är det ett löfte. Ett löfte till Mamma att aldrig någonsin sluta tro på mig själv.

 

Idag klappar jag mig själv på axeln och intalar mig själv att jag är bra. Jag gör det för dig Mamma.

 

Oätliga kladdkaksmuffins!!! Och detta kommer jag på en timme innan praktiken börjar! Gahhhh! Känns inge bra att bjuda på köbekaga på sin sista dag. Men så får det bli. Tur jag smakade på en nu precis. Var helt säker på att dem blivit perfekta - helt jävla TORRA och sega! Vart tog kladdet vägen liksom? :)
Jaja! Nu måste jag rusa!

Det har varit lite mycket med allting de senaste dagarna, därav min frånvaro. Sista dagen på praktiken i morgon. Otroligt skönt faktiskt. En massa seminarier och klinisk examination ska bockas av innan det är dags för examen! Men det närmar sig. Fy fasen vad det närmar sig!

 

Ikväll får vi besök av dem här två spillevinkerna. Vi ska tisdagslyxa med vin och sushi :)

 

 

 

Ditt hjärta känns i mitt hjärta.
 Ditt skratt hörs i mitt skratt.
 Din blick finns i mina ögon. 
Ditt liv lever kvar i mitt.

När ditt ljus försvann ifrån dig satte det sig någonstans inom mig. I mitt hjärta. Nu ska jag lysa för dig Mamma. Jag ska lysa tills mitt ljus kan övergå till någon annan. Ett ljus som aldrig slocknar – Kärlek…