ettslocknatliv

Gott nytt år mamma! Kommer du ihåg för många år sedan när jag stod och grät vid tolvslaget? Jag grät för att jag trodde morfar träffades av alla raketer som sköts upp i himlen. Du kramade om mig och sa att han sitter med sin mor och far och förundras av att se fyrverkerierna på så nära håll. Hoppas du har det bra idag mamma. Här hemma är du oändligt saknad. Jag älskar dig så.

Idag är det nyårsfix el grande här hemma. Chrille jobbar och kommer hem lagom till gästerna anländer. Har egentligen inte jättemycket att fixa. Vi ska ha knytkalas så alla tar med sig en huvudrätt var. En överraskningsbuffé helt enkelt! Jag ska fixa förrätt, efterrätt, sallad och bröd. Skönt att kunna fixa och dona här hemma i min egen takt, Chrille hade mest sprungit runt och yrat och tyckt att hans största mission var att ordna en spellista :)

Nu ska jag skrapa min trisslott som kassörskan på Konsum lurade på mig. ”Du vill inte ha en bra början på det nya året?” frågade hon. Vilken jävla fråga. Jo visst! pengar löser ju alla problem, så jag tar en, eller varför inte två. Svag man är.

Hoppas ni får en härlig nyårsafton!

Jag känner mig strandsatt. Som på en öde ö, ibland möter jag människor med liknande värderingar. Men det händer allt mer sällan, och här emellan hinner jag känna mig ensam bland människor jag känner men inte delar någonting med. Invecklade tankar och kanske svåra att förstå, jag kan bara förklara det med att jag med mina erfarenheter växer ifrån. Dock inte sagt att jag är bättre eller större än någon annan, jag växer bara åt ett annat håll.

Jag blir besviken på människor som tror sig veta, som vägrar lyssna på erfarenhet och som pratar om sådant de inte vet någonting om. Jag fick rådet att gå in i varje ny relation med inställningen att personen i fråga är en idiot tills motsatsen är bevisad. På det sättet skulle jag slippa bli besviken, vilket i och för sig skulle vara skönt, men det är inte jag. Jag måste tro gott. Jag antar att det är så här det blir ibland, och att det känns ensamt just nu eftersom det på sista tiden varit många som inte lyckats uppehålla den så omsorgsfullt hållna yttre fasaden.

Nej, dags att släppa djupa tankar och möta ett nytt år.

Det är en konstig känsla att leva i ett vakuum. Att göra alla vardagliga saker. Försöka passa in i samhällets normer. Men hjärnan är inte med. Själen har tagit sin egen väg. Jag fungerar, men inget känns riktigt verkligt.

Det är svårt när jag inte orkar vara glad. Det är svårt att le när gråtmusklerna kämpar emot, känna hur gråten snör ihop halsmusklerna och drar ner mungiporna. Jag har inte förmågan att få den att försvinna på beställning.

Men jag har kommit på en sak, en sak som skonar min ångest lite grann. Jag har börjat undvika tankar som framkallar saknad. Jag undviker att tänka på framtiden. Jag inskränker mina tankar till det som är aktuellt för den följande timmen. Orkar inte se längre fram än så. Är det att ta ett steg framåt eller bakåt?

Trots ihärdigt kämpande kommer tankarna med våld ibland. Känslan av ensamhet. Jag brukar inte känna mig ensam, jag har alltid känt mig trygg med ensamheten. Men nu har känslan börjat smyga sig på. När ensamheten inte är frivillig utan påtvingad. Det känns som om livet inte längre är en fråga om att leva. Det är en kamp för att inte mista förståndet.

Idag har vi fixat och donat inför nyår. Vi ska ha en liten tillställning här hemma :) Ska bli skoj! Chrille har köpt raketer för tusen kronor! Vansinne! Jag å andra sidan hade nöjt mig med svävande ljuslyktor. Jag lider verkligen med alla stackars djur som tvingas utstå detta. Ninja får lugnande och fetvadd i öronen varje nyår men ligger ändå och skakar som ett litet asplöv. Tur att hon ska ut på landet där det förhoppningsvis är lite lugnare.

Julen blev inte som jag tänkt mig. Inte alls. Den blev mycket bättre. Att inte låtsas om julen och att sen låta den bli som den blir tycks vara ett vinnande koncept. Första julen utan mamma är förbi. En våg av saknad har sköljt över hela julhelgen, men jag har kunnat hålla distans till den och försökt njuta av glädjestunderna.

Jag saknar mamma dagligen, tänker på henne nästan varje minut. Undrar hur hon har det. Vill så gärna att hon ska visa något tecken på att hon finns här hos mig. Vill inte tro på ett totalt slut efter döden. Jag tänker mycket på vad som händer efter döden. Jag vill tro att döden är livets största överraskning. Döden är egentligen ingen död, utan en födelse till en annan, andlig tillvaro.

Om ni vill får ni gärna dela med er av era funderingar om vad ni tror händer efter döden.

Det blev en fin julafton trots allt. Men saknaden efter mamma var enorm. Vi tände ljus på hennes grav och tanken var att vi skulle gå på midnattsmässa, men orken infann sig tyvärr inte.

Idag är det kalkonmiddag hos Christians farmor, GOTT! Därefter åker vi till Ängelholm för att fira lite jul där med. Ska bli mysigt.

Hoppas ni haft en fin jul!

Hanna-Belle och Christian spelar Mario Kart.

Julen som alltid bringat värme och kärlek känns nu totalt meningslös. Det känns väldigt tungt idag. Helst av allt hade jag velat gömma mig under täcket och skita i allt vad julen heter. Men vi får försöka göra det bästa av denna dag även om det känns oerhört tomt utan mamma. Mina underbara brorsbarn kommer förgylla dagen, och mamma kommer vara med oss på sitt eget lilla vis.

Helst av allt hade jag velat vrida tillbaka tiden sisådär tio-femton år när jularna firades hemma hos mormor och morfar. Jag har så underbart fina minnen från dem jularna…

Natten till julafton kunde jag knappt sova av all förväntan som bubblade i kroppen och av nyfikenhet på vad som fanns i strumpan som jag hängt fram på sängkanten kvällen innan. En julafton kunde jag inte hålla mig och öppnade paketet mitt i natten. Jag trodde mamma skulle bli arg men hon skrattade bara. Vid lunchtid åkte vi till mormor och morfar.

Morfar stod i köket och bökade och ville helst göra det ostört. På matsalsbordet hade han ställt fram varsin skål med godis och nötter som skulle avnjutas till Kalle Anka men innehållet sinade då någon smög ner och smygåt titt som tätt :)

Klockan tre var det Kalle som gällde, en helig tidpunkt. Sedan var det dags att avnjuta julmaten. Mätta och trötta samlades vi sedan i ”biblan” och morfar skulle givetvis gå och önska grannarna god jul. Efter ett tag bankade det på farstudörren och vi sprang med stor förväntan ner för trappan och släppte in tomten.

Morfar såg verkligen ut som en riktig tomte med vitt långt skägg och lyckta i handen. I andra handen hade han en käpp som han bankade med i golvet medans han tjoade ”finns det några snälla barn”? med hans sagolika tomteröst.

En och en gick vi fram och tog emot varsitt paket av tomten, sedan stövla han iväg varvid morfar kom hem. Då var det dags för honom att läsa julevangeliet innan resten av klapparna delades ut. Julevangeliet var en väldigt betydelsefull högtidsstund för oss, jag älskade att lyssna när morfar läste ur bibeln.

Sista julen innan morfar lämnade jorden skulle han envisas med att vara tomte trots att han var i sina sista dagar. Blek och tärd satt han i sin rullstol med sitt tomteskägg. Julevangeliet läste vi tillsammans, jag och morfar. Vi hade en väldigt nära och speciell relation, jag var hans lilla Älsklingsskrumla och han min Älsklingsmoffe.

Så nu min lilla Älsklingsmoffe hoppas jag att du och mormor tar väl hand om mamma, och att ni får en fin jul tillsammans. Jag saknar er. Jag älskar er.

Imorse trotsade vi snöstormen och gick till Möllevångstorget för att köpa gran. Tror ni där fanns någon? Näääe! Hur kan det inte finnas några granar?! Så vi gick till Nobeltorget istället. Tror ni där fanns någon? Nääääääe! Vad är problemet? Vädret säkerligen men ändå! Helt sönder frusna och ledsna gick vi hem igen. Eller jag var ledsen, Chrille vill ändå inte ha någon granjävel. Men han har lovat att vi ska försöka få tag på en imorgon, får vi inte det så snor vi den som står på gården :)

Ska snart masa mig till jobb. Känner mig inte helt kry i kroppen, men sånt är väl livet.

Hoppas ni får en bra ”dan före dan före dopparedan” :) Ta´t lugnt i all julhysteri!

Mamma, om du bara visste vad du är saknad av många. Du är så älskad, även om du hade svårt att inse det när du levde. Trots dina svackor gick det inte att tycka illa om dig. Du var så snäll och omtänksam mot alla i din omgivning. En människa som du förtjänar inte ett tragiskt livsöde.

För en tid sedan sa min psykolog till mig: ”Din mamma har format dig, din personlighet återspeglar din mamma. Även om jag inte träffat henne så förstår jag, när jag ser på dig, vilken fin människa hon var”.

Dessa ord berörde mig enda in i hjärtat. Jag har många gånger fått höra att jag är en varm och mjuk tjej, och jag älskar att jag har fått det av dig mamma. Jag beundrar dig. Jag beundrar din styrka. Att uppfostra två barn själv med ett obalanserat liv och svek från fäderna är starkt. Att dessutom forma dessa två barn till dem vi är idag tyder på, trots lögner och svek, en uppfostran fylld av kärlek och omtanke.

Min högsta dröm har alltid varit att du en dag skulle få må bra, på riktigt. Att du skulle bli fri från ditt beroende och dina demoner. På ett underligt sätt har min dröm nu gått i uppfyllelse. Men att du skulle förlora livet för att få känna frid är inte rättvist.

Nu ska jag snart ta en promenad till min bror. Ska passa barnen ett par timmar. Det ska bli skönt att försvinna in i lekens värld ett tag! Ikväll ska vi hem till Jan-Åke på lite glöggmys. Så nu ska jag slå in hans julklapp och fixa och dona lite här hemma innan jag ger mig iväg.

I natt kom du till mig mamma. Du kramade mig och lät mig vila tryggt i din famn. Du kysste mig på pannan och lovade att allt kommer bli bra, att du kommer skydda mig. Det sista du sa innan du försvann var förlåt. För vad mamma? Mamma kom tillbaka, om inte i verkligheten så i mina drömmar. Kanske är mina drömmar ditt sätt att nå mig. Ett tecken på att du finns med mig, i mig.

Hej och hå vad jag har jobbat idag, inte många minuters lugn och ro där inte. Känns dessutom som jag håller på att bli sjuk. Har införskaffat mig massa apelsiner och Berocca, så nu blir det till att kurera mig ett tag. Jag som skulle kånka hem en gran efter jobb, och så skulle den stå färdigpyntad och klar tills Chrille kom hem. Men men, får bli en annan dag. Nu ska jag krypa ner i soffan med en kopp té.

Nu är jag hemma igen. Blir både fysiskt och psykiskt utmattad av att vara i mammas lägenhet. Längtar tills vi är färdiga och lägenheten är såld. Men samtidigt är det ju den som håller mig kvar vid henne på något sätt, det utstrålar ju så mycket mamma om den och lukten av henne gör mig trygg. Så det kommer kännas tomt att aldrig mer kunna vara där, men det är ett kapitel som måste avslutas för att jag ska kunna gå vidare.

Nu ska jag gå och handla ”belöningsgodis”! :) Imorgon är det jobb som gäller så det blir en tidig kväll för mig, förhoppningsvis...

Idag har jag svårt att acceptera att mamma är död. Jag vet ju att det är nyckeln till att kunna gå vidare. Acceptans.

För att jag ska komma vidare måste jag acceptera att mamma är död. Att hon inte längre finns. Att jag aldrig mer kommer få se henne, prata med henne, krama henne.

Jag vill så gärna acceptera men vissa dagar är det en omöjlighet.

”Låt mig få gråta - det gör så ont.

Be mig inte glömma - det vore att förneka.

Säg aldrig att tiden läker alla sår - skorpan rivs lätt upp.

Be mig inte vara stark - jag har förlorat allt.

Hjälp mig hitta meningen - jag finner ingen.

Säg inte att du förstår - om du inte själv drabbats.

Ord är överflödiga - räck ut en hand möt mig i sorgen”

Älskade mamma, var finns du? vad känner du? vad tänker du?

Älskade mamma, finns du? känner du? tänker du?

Jag kan gråta varje dag över att mamma är borta.

Eller så kan jag le för att hon har levt.

Jag kan sluta mina ögon och be att mamma kommer tillbaks.

Eller så kan jag öppna mina ögon och gråta över att hon lämnade mig.

Jag kan komma ihåg mamma med ledsamhet över att hon är borta.

Eller så kan jag ära hennes minne och låta det leva vidare.

Jag kan stänga min själ, vara tom och vända ryggen mot livet.

Eller så kan jag göra det hon ville. Le, öppna ögonen, älska och gå vidare.

Idag är det urnsättning för mamma och jag förbereder mig på att skyddsmuren kommer rasera och minnena blottas. Idag är hela jag fylld av gråt. Jag vill inte känna ångesten av insikten att aldrig mer få träffa henne. Fast det kommer bli ett fint avsked, ytterligare ett steg mot en ny främmande framtid. Jag ska försöka vara stark, fast måste man alltid vara stark?

Livet rullar på. Så där lätt och okonstlat. När de mörka stunderna kommer vet jag att de kommer försvinna. Jag vet också att om jag ger de jobbiga känslorna för stor uppmärksamhet etsar de fast sig än mer. Jag accepterar helt enkelt mina tunga stunder och jag respekterar dem. Men de får inte ta överhanden. Livet är för kort för det. Och det är mitt ansvar att se till att mitt liv blir så bra som det kan bli.

Bläää vad trött jag är idag. Hela kroppen demonstrerade när klockan ringde halv sex i morse. Motvilligt hoppade jag upp på cykeln och trampade mot jobb. Hade en ganska stressig och rörig dag, fast ändå rolig. Har varit och tränat ikväll tillråga på allt, så nu skriker kroppen efter sömn. Imorgon ska vi vaccinera oss inför Thailand och ge oss ut på julklappsjakt igen. Inget som lockar direkt.

Godnatt!

"En ängel som alltid önskade att få vara fri har nu blivit det.

Hon lämnade marken så vackert, inget kunde hindra henne.

Himlen har fått tillbaka sin ängel. Hon flyger nu fri som en fågel.

Men här på jorden saknas en ängel".

Åh vad härligt vi hade det igår! Klockan fyra möttes vi upp och tog tåget till Köpenhamn. Vi började med att strosa längs ströget ner mot Nyhavn. Besökte lite olika pubar på vägen och avslutade med en bit mat innan vi gick in på Tivoli. Fantastiskt fint var det! Det är nog en omöjlighet att inte få julkänsla där inne. Svårt att beskriva med ord hur fantastiskt det var så jag låter bilderna tala.

Kvällen avslutades med livemusik på en gemytlig liten pub. Där satt vi och sjöng och drack gott som om tiden inte existerade. Klockan var närmare 04.00 när vi kom hem. Den mysiga jultrippen slutade med ett fylleslag :) Men kul var det!

I väntan på tåget

Det börjades redan på tåget...fast i smyg.

Wow

Mums!

Kärlek :)

Micke vann ett hjärta till Maja!

Livsfarlig glögg!

Snart bär det av till Köpenhamn med Micke och Maja! Ett ypperligt tillfälle att försöka få julstämningen att infinna sig i denna kropp. Det ska bli fantastiskt mysigt. Måste bara iväg och handla en varmare mössa för kallt lär det bli. Men lite varm glögg, kanderade äpplen och andra julmumsigheter kommer värma gott i magen.

Ha en bra dag!

Älskade mamma, du är med mig vart jag går. Ingenting kan splittra oss och ingenting kan slita oss isär. Ingenting kan få oss att överge varandra. Ingenting i världen kan lösa våra band.

Älskade mamma, jag lovar jag ska försöka leva mitt liv fullt ut, tills den dagen mitt liv tar slut. För då älskade mamma och vän ska du och jag mötas igen.

Idag har en våg av saknad och ensamhet sköljt över mig, tagit över mitt sinne och vägrar släppa taget. Jag tänker så mycket. Har så många frågor. Men finner inga svar.

Varje dag undrar jag hur du har det. Undrar hur du har det i den värld du nu lever. Undrar om du har funnit den ro du sökt efter i hela ditt liv. Undrar om du ser ljuset som lyser för dig här hemma varje dag. Undrar om du hör när jag pratar med dig.

Undrar om du vet hur mycket jag saknar dig.

Allt i livet har en mening, det måste det väl ha?  Det borde ju finnas en anledning till allt som händer. Så vad är då anledningen till att jag förlorade min mamma?

Och det här med lycka. Är lycka något man bara kan känna när livet känns meningsfullt?

I så fall befinner jag mig i livets onda cirkel. Vad är meningen med att befinna sig i den?

Vad är meningen med livet?

Imorse var jag duktig och tränade, körde verkligen slut på mig själv. Därefter gav jag mig ut på julklappsjakt. Vilken pärs! Kom hem med två ynka klappar.

Snart är det jul men jag känner ingenting. Ingen glädje eller förväntan. Ingen mysig julstämning. Julen kommer bli väldigt annorlunda. Så oerhört tomt det kommer kännas utan mamma. Jag önskar att man kunde dra ett stort sträck över julen, den kommer ju ändå inte bringa någon glädje. Ordet glädje klingar så fint och tycks vara något så enkelt. Det är ju bara att skratta när man upptäcker något roligt. Så har det ju alltid varit och så ska det vara. Därför känns det märkligt när jag gång på gång upptäcker att så inte är fallet. Jag skrattar men det känns inte som jag kan glädjas åt skratten.

Jag känner mig så långt ner man bara kan komma, jag är så trött. Tröttheten känns nästan sjuklig vissa dagar, men det är väl så det är, att sorgen tar så mycket plats i ens kropp och vartenda uns av ens energi. Just nu känns det som jag inte kan ta mig upp ur trötthetens håla.

Imorse var jag och tittade på min brorsdotter som gick lucia på sin skola. Underbart söta var dem små liven!

Nu ska jag krypa ner under täcket med en bok och en kopp te.

Ikväll skulle jag egentligen tränat men jag hamnade på köksgolvet istället. Jag hittade mina gamla dagböcker i mammas källare. Så här har jag nu suttit i flera timmar och läst och skrattat åt mig själv.

Idag är det sjuttiotvå dagar sedan jag tog farväl av dig. Sjuttiotvå dagar sedan vi skulle vända blad och börja på något nytt. Sjuttiotvå dagar sedan livet tog en vändning och du togs ifrån mig. Mycket har hunnit hända. Jag har blivit tvungen att lära mig leva utan dig. Lära mig leva med den ständiga saknaden som en osynlig följeslagare. Leva utan din kärlek, din mjuka famn och dina härliga skratt. Jag försöker lära mig att leva, även om jag ännu bara tagit ostadiga steg in i min nya framtid. I den framtid där du inte finns närvarande annat än en som en öm kärlek inom mig och som minnen som värmer och tröstar mig. Du finns närvarande som en känsla, en förnimmelse i mig. En själslig närvaro som ger mig ro.

Jag älskar dig så!

Snart åker jobbmasken på :) Fast jag ser faktiskt framemot att jobba ikväll. Och jag behöver garanterat komma hemifrån lite, har blivit väldigt hemmakär den senaste tiden.

Vi hörs imorgon, då fyller Ninja 12 år! Då blir det hundkalas!

Den obehagligaste känslan jag vet är hopplöshet. Att känna att ingenting är lönt, att smärtan inte kommer gå över. Sådana tankar vill jag inte tillåta men dem tar obehindrat över mitt sinne. Ingenting jag gör känns meningsfullt och viktigt. Kan livet ens kännas meningsfullt när ens mamma inte längre finns?

Känslan av hopplöshet får mig att känna rädsla för framtiden, att jag aldrig kommer kunna ta kontroll över mitt liv. Jag känner mig så ensam och tom. Så förtvivlad och förvirrad. Så liten…

Idag har Louise visat mig deras nya hus ute på "lannet". Det ligger väldigt enskilt med en liten kyrka som granne. Läskigt tycker jag, men väldigt fint ändå! Efter en isande kall promenad i skogen satte vi oss i bilen och mumsade lussekatter och varmchoklad. Det slutade med en skållad hand och mycket skratt.

Imorse vaknade jag upp mitt i en dröm, en väldigt fin sådan, så jag försökte somna om i hopp om att drömmen skulle ta vid där den slutade. Vilket den gjorde. Det har jag aldrig lyckats med tidigare. Men drömmen tog en helomvändning och nu vakande jag istället upp i panik. Så det där försöker jag mig aldrig på igen. Jag har drömt om mamma väldigt mycket de senaste nätterna. Det man inte bearbetar under dagen kommer ifatt en på natten har jag märkt…min hjärna kommer bli helt kokko av alla dessa tankar som styr mitt liv dag som natt.

Nu ska jag pallra mig iväg till Friskis för ett Corepass, det ska bli skönt. Senare idag väntar en liten utflykt med Louise. Det blir nog en bra dag det här!

Ibland vet jag inte vilken roll jag har, jag känner inte igen mig själv. En ständigt växlande roll-lista susar förbi varje dag. Jag försöker känna efter och vara den jag är, men det fungerar inte i alla situationer. För jag varierar, byter känslor hela tiden. Jag känner mig känslomässig labil. Börjar gråta mitt i skratten eller skratta mitt i gråten. Mamma finns i mina tankar hela tiden och det är så lätt att bli påmind. I nästan alla situationer jag möter finns det alltid något som påminner om henne och som får mig att känna den svidande saknaden. Vid vissa tillfällen måste jag hålla tillbaka känslorna. Eller måste och måste, men när jag är på jobbet tillexempel eller i andra sammanhang med människor jag inte känner, gör jag hellre det än visar mig svag. En dum egenskap kanske? För känslorna kommer ju ändå ifatt mig. Jag avskyr de här olika rollerna jag tvingas spela och de olika maskerna jag tar på mig. Dem känns kvävande och förtärande.

Ibland önskar jag att jag inte var så stark. Att jag inte orkar stå mitt i vimlet och le, fast hjärtat blöder. Inte orkar stå med rak rygg fast bördan tynger. Inte orkar vara social när jag längtar till tystnaden.

Jag överlevde Ullared! Och kommer aldrig någonsin åka tillbaka. Det är ett sjukt koncept egentligen, att fylla ett gigantiskt hus med hundra tusentals stressiga och sura människor. Ännu sjukare att man utsätter sig för det. Några julklappar och diverse annat billigt skit blev inhandlat. Det var en rolig liten utflykt trots att vi höll på att kollapsa båda två :)

I morse skulle jag och Christian gå och handla frukost och ingredienser till lussebullsbaket ikväll. Men vi började bråka om några löjliga pantflaskor, haha! Så vi kom aldrig iväg. Moget. Men nu ska vi snart ge det ett nytt försök :)

Imorgon ska jag upp i ottan och åka till Ullared! Haha, inte klokt ju. Aldrig varit där men man ska visst ha varit där någon gång i livet har jag hört. Vet dock inte om det är sagt att det ska vara en lördag tre veckor före jul? :)

Nu ger jag blanka fan i att plugga mer inför tentan imorgon. Behöver göra av med all överskottsenergi som samlats i kroppen under dagen så jag tänkte gå på ett jympapass om en stund.

Morgondagen kommer bjuda på väldigt mycket spänning. Förutom att tentan ska skrivas får vi även reda på resultatet från förra tentan! Jisses vilken dag, den kan antingen bli alldeles ljuvlig eller rent åt helvete. Mycket står på spel :) Så håll gärna tummarna för mig klockan ett!

Jag vill knacka på din dörr mamma och höra dina fotsteg och Ninjas skällande. Jag vill att du öppnar dörren och att hela din kropp visar glädje för att jag kommer och hälsar på. Jag vill att vi kramas en lång stund, så som vi alltid gjorde. Jag vill att vi sätter oss vid köksbordet och dricker te och äter bullar från Seven eleven. Jag vill att ditt smör ska vara fyllt av smulor så som det alltid var. Jag vill höra din protest när jag brer en bulle och ger till Ninja som ligger under bordet. Jag vill att vi skrattar åt Ninja när hon tar små tuggor från bullen som om hon vore en människa. Åh vad jag önskar att du satt mittemot mig med dina isblåa ögon och ditt röda hår.

Det tog alltid några minuter innan vi kunde slappna av. Jag gick alltid in i din lägenhet med misstänksamhet. När jag insåg att den var obefogad njöt vi till fullo av varandras sällskap. Ibland låg vi bara i varsin soffa, tysta utan att prata med varandra. Men det gjorde ingenting, i sådana situationer kände jag mig trygg hos dig. Den känslan blev övermäktig på något sätt och vi behövde inte säga något till varandra för att förstå, vi ville bara vara här och nu i den känslan. För vi visste inte när vi skulle få uppleva den igen.

Varje gång det ringer från dolt nummer knyter det sig i magen på mig. Jag har någon dum förhoppning om att det ska vara mamma som ringer.

I natt ringde hon mig, det var så verkligt. Jag vaknade av att jag flöt runt i ett hav av tårar. När jag hörde hennes röst blev jag rädd. Hon lät precis som vanligt och pratade som om inget hade hänt. ”Du är ju död” sa jag till henne gång på gång, men hon frågade bara vad jag gjort idag och allt det där vardagliga som samtalen brukade kretsa kring. Jag nådde inte fram till henne och att hon inte förstod att hon var död gjorde mig arg. Men bara att få höra hennes röst värmde mitt kalla hjärta.

Ring gärna fler gånger mamma.

Den här bilden är så klockren! Vad händer liksom? Vi försökte verkligen lära oss nån slags koreografi men alla körde sin egen lilla dans :) Längtar efter sommaren, den bjuder på så många överraskningar och fina stunder. Fast det gör i och för sig julen med, så först får man väl njuta av julens mysigheter men sen kan det bli sommar fort igen!

Vi pratade i telefon nästan varje dag, ofta hade vi inte mycket att prata om. Många gånger ville jag inte ens ringa henne, men gjorde det ändå för jag visste hur mycket det betydde för henne. Naturligtvis var det mitt kontrollbehov som styrde vissa samtal…

Trots alla lögner och svek hade vi en väldigt speciell och nära relation. Vad som än hände visste vi att den kärlek vi hade till varandra var tillräckligt stark för att inte brytas ner. Vid vissa tillfällen ville jag bryta vår relation för att rädda mitt eget liv, men insåg nästan direkt att jag inte hade kunnat leva utan henne…

Vi åkte på många resor tillsammans. Jag tyckte det var väldigt mysigt men några av våra resor gjorde jag enbart för hennes skull, för jag visste hur bra det fick henne att må. Hon behövde komma bort från verkligheten ett tag och bara få njuta av livet.

Vår senaste resa gjorde vi en månad innan hon lämnade jorden. Jag är så otroligt tacksam för att vi fick den veckan tillsammans. Hon var så levnadsglad och härlig, det är så jag vill minnas henne.