ettslocknatliv

Bloggen kommer eka tom de kommande tre veckorna då jag bara ska njuta av livet, och suga in så mycket ny energi det bara går! Kan inte fatta att vi åker i kväll, planet lyfter 20.00 från kastrup. De första två dagarna kommer vi spendera i Bangkok och därefter intar vi Khao Lak och sen tar det stopp i reseplaneringen. Vi åker helt enkelt dit lusten tar oss. Gillar spontaniteten!

Idag tar mina fina klasskompisar EXAMEN! Dagen vi väntat på i tre år! Önskar jag kunde dela denna underbara dag med dem! Jag är så glad för deras skull, förstår verkligen känslan och glädjen i deras kroppar just nu!

Här hemma fylls atmosfären av resfeber! Jag är verkligen helt hispig. Längtar ihjäl mig ju! Var tvungen att gå och träna fastän jag har tusen andra saker att fixa med, bara för att göra av med lite överskottsenergi.

 

Innan jag drar igång med städningen ska jag titta på sista delen i Stefan Jarls ”Modstriologi”. I de två första filmerna får man följa två unga stockholmskillar som dras allt djupare ner i missbruk och missär. Väldigt gripande och tankeväckande filmer. Jag dras till dokumentärer som skildrar utanförskap och missbruk, antagligen för att jag på något sätt kan relatera till den världen. Tragiskt men sant.

Men mitt i all tragik är det även en rätt humoristisk dokumentär med härliga och spontana människor i det glada 60-talet. Den sista filmen utspelar sig på 90-talet och här får man följa modsens barn och vilken framtid de gick till mötes. Kan inte rå för det, men jag tycker det är jätte intressant! :)

 

Se dem, jag tror det är bra för alla att få en inblick i livets baksida. Fasen vad jag snöade in på det här. Nu ska jag vara tyst ett tag.

 

Lah gòrn na’ !  (hejdå på thailändska) :)

 

Det känns som jag är inne i en period där jag kan andas och leva utan att varje andetag gör ont. Sorgen har bytts ut till motvillig acceptans. Sorgen finns kvar men den har bytt skepnad. Det har bildats en skorpa på såren, men ännu blöder det ibland. Ännu kommer de dagar när jag bara vill skrika ut min förtvivlan och besvikelse över att livet blev såhär, men de dagar blir allt färre.

 

Jag gråter nu av saknad och inte lika mycket av sorg. En saknad och längtan efter det jag älskade så högt. Idag kan jag se längre fram än en timme i taget. Det är mera än för en månad sedan. Mycket mera.

 

Jag kan inte komma ifrån att jag förbannar ödet, men jag tvingar mig att acceptera att det är som det är. Jag tvingar mig tillbaka till nuet, ingenting hjälper att blicka tillbaka och må dåligt över vad man kunde gjort annorlunda och vad som kunde blivit annorlunda. Ingenting. Jag känner enorm kärlek till min familj och mina vänner. Jag känner tacksamhet över att dem finns. Jag är väldigt lycklig över att dem finns. Men det är inte lätt att få ihop känslorna.

 

 

Idag har jag varit hos frisören, hon klippte av en ordentlig bit. Skönt. Gick även inom apoteket och köpte ett litet reseapotek :)

Därefter var jag och tränade och på vägen hem gjorde jag världens vurpa, hade lätt kunnat bryta armen om jag haft otur. Skönt att åka ifrån allt snöslask, bara fyra dagar kvar nu, FYRA! Jag hoppas bara att vi har vädergudarna med oss för nu är det moln och åska varvat med yttepytte sol där nere. Har tydligen inte varit så dåligt väder under högsäsongen på flera herrans år. Låt det för fasen vända tills vi kommer!

 

I söndags köpte vi en systemkamera, en Canon 550d. Jättefin! Många fina bilder från Thailand blir det! Vi köpte även cyklop och snorkel så nu är vi redo för Similian islands! Åhhhh!!!! Nu ska jag skriva packlista!

 

Preparerade för diverse åkommor :)

Jag tänker på dig varje dag. Jag tänker på hur tuff din kamp måste ha varit. Jag har alltid försökt förstå dig och ibland tror jag nog att jag lyckades. Vilket slagfält det måste ha varit i ditt inre. Det är obegripligt att det blev som det blev. Det är obegripligt att du inte finns kvar här. Älskade mamma.

 

 

 

Jag kan inte förmå mig att radera mammas nummer från min mobil, inte heller hennes fina mail som fyller min inkorg. Det kanske inte är nödvändigt att göra det, men det plågar mig att läsa dem, det gör så förbannat jävla ont i hjärtat. Men samtidigt älskar jag att läsa hur mycket jag betyder för henne och hur mycket hon älskar mig.

 

Jag önskar att himlen hade en telefon, så jag kunde få höra din röst igen mamma.

 

 

 

 

Idag saknar jag mamma enormt mycket. Jag vill skrika rätt ut. Jag vill förbanna ödet. Förbanna allt som måste hända. Förbanna att det hände. Att jag måste stå här ensam och längta efter någon som aldrig kommer. Som jag vet aldrig kommer – och ändå längtar jag. Livet ter sig obegripligt.

 

Vi hade en härlig kväll igår, jag och Louise. Först åt vi på Mando men tyvärr fick jag in en osmaklig köttbit. Ska inte dem vara berömda för sina plankor? Håller nog inte riktigt med där, eller så hade jag bara otur, som vanleeet :) Sen gick vi på bio och såg Änglagård. Älskar dem filmerna!

 

Idag ska jag träffa Malin och Emelie, var evigheter sen. Saknar dem och alla andra klasskompisar med för den delen. Om en vecka är det examen, kan inte släppa tanken på att även jag skulle varit där. Försöker se det positiva med att bli färdig till sommaren istället – en härlig sommarfest och större chans till jobb :)

Ibland tar orden slut. Kaoset inombords har svårt att forma meningar, svårt att hitta uttryck för alla känslor som snurrar runt inom mig. Det finns mycket som vill ut men allting bara fastnar. Inga ord, inga meningar, inga kloka tankar. Bara tystnad.

 

Hoppas ni får en skön fredagkväll. Detta arsle ska masa sig iväg för lite häng med Louise. Kvällen bjuder på ett restaurangbesök och Änglagård. Ska bli mys!

Jag läser Kay Pollaks bok Att välja glädje. För er som inte vet vem han är, har han bl.a. regisserat filmen Så som i himmelen, som för övrigt är den bästa svenska filmen genom tiderna, enligt mig i alla fall. Har ni inte sett den – så gör det!

 

I boken redogör Pollak hur man kan leva ett liv mer fyllt av lycka, närvaro och kraft – hur man blir mästare över sitt eget liv. Allt detta bara genom att ändra sin tanke. Låter kanske simpelt, men ack så rätt.

 

”Det är mina tankar om det som händer mig som bestämmer mina känslor. Ändrar jag tanke ändras min känsla”.

 

Huvudbudskapet är att man genom ökad självkännedom och rationellt tänkande kan försöka ändra sina känslor. Vad som sker sker, men vi behöver inte vara slavar under våra negativa känslor.

 

Han vill få läsaren att förstå att all förändring börjar hos en själv. Möjligheterna att känna frid, glädje och lycka är ett val som man själv kan påverka.

”Allt kan man ta ifrån människan.
 Utom en sak – den yttersta friheten
 att välja förhållningssätt 
till det som livet för med sig”.

 

Alla borde skriva upp den här meningen: ”Som jag tänker – så blir det”.

Läs den då och då och pröva den i vardagen. Det har jag gjort och den hjälper mig.

 

Jag kan varmt rekommendera den här boken! Den berör och innehåller mycket vishet som kanske är svår att hitta på egen hand. Första gången jag läste boken ifrågasatte jag en del av Pollaks uttalande. Bland annat hans påstående att lycka är ett val. Är inte det lite väl naivt? Jag hade väldigt svårt att acceptera att jag själv skulle kunna göra det valet. Men nu börjar jag så smått vänja mig vid tanken och inse att jag själv har ansvaret för min lycka och min olycka.

 

”Att välja lycka är inte att förneka besvärliga känslor. Det är att välja att inte stanna kvar där”.

 

 

Vissa dagar känner jag mig färglös, ful, avskalad och naken. Ibland känns det som att jag har tappat min identitet. Jag vet inte riktigt vem jag är eller var jag står. Vems värld är jag en del av? För vem existerar jag och för vem inte? Jag lever i en bubbla varifrån jag ser allt, upplever allt, men är inte del av någonting. Jag känner mig osynlig. Finns jag? Vem är jag egentligen?

 

Ibland undrar jag om jag har en negativ aura runt mig som folk känner av. Tycker folk det är dags för mig att sluta älta och sörja? Folk orkar kanske inte med sådant? Men jag fortsätter att älta och sörja, jag fortsätter tills min kropp och själ känner sig mogen för att sluta. Och jag undviker människor som inte orkar med min sorg. För sorgen är jag, den är en del av mig.

Idag har jag varit på kyrkogården och gjort fint på mammas gravplats. Sedan satte jag mig i kyrkan en stund, det var så lugnt och fridfullt där inne. Jag slöt mina ögon och försvann in i mig själv ett tag, innan jag gick tände jag ett ljus för mamma. Jag kände mig så harmonisk i kroppen när jag gick därifrån.

 

Sen hälsade jag på Ninja. Oj vad hon blev glad av att se mig! Trodde svansen skulle trilla av av allt viftande. Lilla hjärtat. Vi drack té och åt kakor och tog sedan en härlig promenad. Nu är jag hemma igen och sitter i  min kära soffa med en kopp varmchoklad och väntar på Chrille, då blir det spaghetti och köttfärssås, väldigt påhittig och fantasirik middag.

 

Vår kärlekskväll började mindre bra då vi hungriga och förväntansfulla gick in på Hai på Davidhallstorg för att smaka deras berömda sushi. För det första var där så mycket folk så man satt nästan på varandra, och hela lokalen var helt dimmig av matos som etsa sig fast i kläderna. För det andra blev vi sjukt besvikna på sushin, riset var så hårt packat att det inte ens sög upp någon soya :) Jaja, nu vet vi det i alla fall. Vi håller oss till Chill out i fortsättningen när vi vill äta smärtsamt god sushi.

 

Fikan innan bion blev också mindre bra. Vi köpte vad vi skulle och insåg sen att det inte fanns några platser. Först stod vi upp och fikade för att sen roffa åt oss världens mest omysiga platser precis vid ingången, där fick vi sitta med jacka och vantar för att inte frysa ihjäl. Haha varför vi?

 

Nu återstod det ju bara att jag skulle börja må illa av 3 D effekterna i filmen så vi skulle behöva gå mitt i allt. Men nä, oturen måste ju vända någon gång. Kvällen slutade bra och filmen var sagolik.

 

Dagen inleddes med ett träningspass, därefter har jag bara legat i soffan och tittat på meningslösa program fram till nu. Vissa dagar känner jag mig helt apatisk. Men kvällen bjuder på lite mer spänning, ska möta upp Chrille i stan om ett par timmar. Vi ska ut och äta och sen på bio och se Narnia. En kväll i kärlekens tecken :)

 

Årets tre första dagar är förbi och jag mår rätt bra. Då kan man väl säga att året börjat bra. Ja, jag vet att det är 362 dagar kvar och mycket hinner hända, men det skulle också ha kunnat börja med katastrof och då hade det varit mycket värre. Året ska inledas med positiva tankar. Jag ska vara glad över varje dag jag känner glädje.

 

Den har börjat komma nu tror jag. Glädjekänslan. Den riktiga känslan då man skrattar inifrån och inte bara i ansiktet. Jag tillåter mig att känna glädjen fast mamma inte är här. Har börjat inse att jag inte sviker henne fast jag tillåter mig att känna glädje. Att saknaden inte blir svagare för att man skrattar ibland. Att saknad och glädje kan få plats i samma hjärta.

 

Än är det inte glädje varje dag. Ibland kommer det mörka och tar över. Ibland river saknaden hjärtat i bitar. Men det mörka är inte längre lika mörkt. Det glada är mycket gladare.

 

Jag och broren har spenderat hela dagen i mammas lägenhet. Och som vanligt känner jag mig fullständigt utmattad efter att ha varit där. I kväll blir det film och godis med min älskade. Om 13 dagar åker vi till Thailand!!!

Herre vilken kväll! Jag mår pyton så det enda jag orkar dela med mig av idag är lite bilder :) Måste återgå till min chipspåse och Surf's Up innan jag kollapsar.