ettslocknatliv

Jag har kommit ifrån skrivandet känner jag, tidsbrist är en bidragande faktor men det känns även som att jag på sista tiden fått svårt att klä känslorna i ord. Svårt att få dem ur mig. Vissa känslor är så diffusa och omöjliga att beskriva. Dem bara finns där – inom mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta dem. Det är som om tankarna och känslorna virvlar om varandra i en tidvis stillsam och tidvis hetsig dans.

Men jag måste säga att jag har blivit bättre på att bemöta mina känslor. Jag tar dem till mig och försöker reda ut dem - stannar upp, lyssnar och accepterar. Ibland är det väldigt svårt att acceptera, ibland vill jag inte acceptera. Men jag vet ju att acceptans är nyckeln till min nya framtid. En framtid där sorg alltid kommer existera - men aldrig ha övertaget.

Genom bloggen tvingar jag mig själv att känna efter vad jag verkligen känner och sätta ord på det. Men som sagt, ibland är det svårt att förklara. Svårt att ge ord för de känslor som gör så ont att ord inte räcker till.

 

 

 

 

 

 

 

Nyss hemkommen – röd, svedd, törstig, sandig och trött, som man ska vara efter en dag på stranden! Jag har läst (gammal kurslitteratur, frivilligt?!), ätit kycklingsallad, lyssnat på musik, filosoferat, svalkat mig i havet (endast fötterna dock), tittat på människor, smörjt in mig frenetiskt med solkräm om vart annat.

 

Nu dusch sen Ica. Fått i uppdrag att ordna med mat tills Chrille kommer hem från jobb vid sju. Lax, nypotatis och sallad står på menyn. Och glass och jordgubbar förstås. Och chips och godis? Brukar sluta med det när jag får fria händer att anordna myskvällar :)

 

Idag avverkade jag sista dagen på maraton-veckan på jobb. Nu har jag två dagars ledighet vilket känns otroligt välbehövligt och vältajmat med tanke på sommarvärmen som dragit in över vårt lilla land. Ikväll har vi njutit av sommaren tillsammans med Micke och Maja i parken. Vi har grillat, druckit vin, spelat strandtennis och haft fantastiskt mysigt! Nu ska jag sova och gotta mig med en ordentlig sovmorgon i morgon följt av sol och bad. Åhhh!

 

When you try your best but you don't succeed

When you get what you want but not what you need

When you feel so tired but you can't sleep

Stuck in reverse

 

And the tears come streaming down your face

When you lose something you can't replace

When you love someone but it goes to waste

Could it be worse?

 

...Idag har jag jobbat, vilket gick suveränt. Därefter åkte jag och Louise till bokskogen och tog en hurtig promenad. På hemvägen köpte vi med oss mat från Indian Curry Hut vilket fick smaklökarna att dansa av glädje! Sen kurrade vi ner oss i soffan med varsin kopp té och pratade om livet…och döden. Jag berättade om privatseansen jag var på förra veckan. Vet inte riktigt om jag vill, eller rättare sagt hur jag ska kunna förklara för er allt det jag upplevde. Sextio minuter av sorg, glädje, lättnad och tomhet.

Lättnad över att veta att Mamma finns.

 

Det här är verkligen vi - jag med godis i munnen och du med en kärleksfull arm om mig :)

Vi har haft några härliga dagar i Småland. Vi kom upp på fredagen, då hjälpte vi mest till med lite förberedelser inför bröllopet, åt god middag och njöt av den underbara naturen kring vandrarhemmet där vi bodde. Dagen därpå var det dags för bröllop! Jonas och Rebecca gifte sig i skogen och vigseln var sådär sagolikt vacker. Bröllopsfesten var av världsklass och det bjöds på god mat, uppträdande, sång och dans. Framåt småtimmarna blev vi hämtade av en buss som körde oss tillbaka till vandrarhemmet där alla gäster stannade över natten.

 

På morgonen efter bjöds det på frukostbuffé och brudparet öppnade alla sina presenter. En underbar helg som för mig tyvärr slutade med någon slags magsjuka. Skulle kunna vara orsakat av bakfylla också men jag har ALDRIG kräkts av bakfylla. Jag kände mig inte ens speciellt bakfull, mådde bara så fruktansvärt illa och kräktes fem-sex gånger! Fy bubblan vad äckligt! Lagom roligt att sitta i en bil i tre timmar, jag sa inte ett ord på hela hemvägen, bara när jag skrek till Christian att stanna bilen...

 

Men nu är det bra igen, har jobbat idag vilket gick helt suveränt! Blir så glad och stolt över mig själv vissa dagar! Så stolt att jag tycker att jag förtjänar en megastor godispåse som jag sitter och trycker i mig nu :)

 

Här har det ekat tomt de senaste dagarna. Största delen av min tid ägnar jag åt jobbet. Morgnar som kvällar. Är inne på min andra vecka nu och det går framåt, långsamt framåt. För det är inte helt lätt. Men det är kul!

 

Idag börjar jag halv två, så innan dess måste jag upp i stan och inhandla det sista inför helgen. Vi ska nämligen på bröllop i Småland så vi åker redan i morgon bitti.  Ska bli härligt med en liten minisemester!

 

Känner att jag har mycket att berätta för er men vart tar tiden vägen? Lite skrämmande hur dagarna bara susar förbi. Vi hörs efter helgen då jag förhoppningsvis sugit i mig lite smålandsenergi :)

 

Hoppas att ni mår bra, många stora kramar!

 

I måndags gick startskottet! Första arbetsdagen som legitimerad sjuksköterska! Det är verkligen främmande att ta orden i sin mun och det kommer förmodligen ta ett bra tag innan jag vänjer mig vid att hälsa på patienter och säga "Hej, jag heter Sophie och är sjuksköterska här idag"... Eller svara i telefon... "Akva 3, Sophie, sjuksköterska”. Jaja! Hur som helst är det en jäkligt häftig känsla!

 

Det har varit en abnormt snurrig vecka men så himla rolig! Första dagen gick jag hem och grät och tyckte att jag var världens sämsta sjuksköterska, men idag kände jag mig som världens bästa :) Det kommer antagligen pendla mellan dessa två känslor ett bra tag framöver!

 

Jag jobbar i helgen vilket är lite synd för Chrille har ju spelning ikväll. Så det får bli Coca cola och bums i säng efter konserten :) Men det funkar ju.

 

Hoppas ni får en trevlig lördagkväll!

 

Sorg och saknad är oerhört starka känslor. Ibland känns det som dessa känslor skapar en egen värld, där inget annat existerar. Det är lätt att glömma bort att det fortfarande existerar ett liv bakom alla tårar. För det är ju faktiskt så att världen fortsätter att snurra, de ändlösa minuterna förvandlas till timmarna och sedan även till dagar. Den sömnlösa natten blir till dag. Människor omkring mig fortsätter leva sina liv, det kommer en midsommar i år som alla andra år. Människor föds – och människor dör. Ingenting runt omkring stannar upp även om mitt liv har stannat upp. Mitt liv har dragit på handbromsen och tvärstannat – mitt i farten.

 

Jag känner mig maktlös. Jag är sorgsen, arg och förtvivlad. Jag tycker inte att livet är rättvist som tagit Mamma ifrån mig. När jag sjunker ner i de tyngsta stunderna av den djupaste sorgen, då livet känns mer som än börda än som en gåva – då har jag ställt mig frågan – Vad har jag att leva för?

 

Jag har hittat många skäl.

 

Jag har mycket att leva för. Mycket att känna glädje över. Mycket att vara tacksam över. Men ibland får glädjen och tacksamheten bara ingen plats när sorgen och saknaden tar över. Men allt har sin tid. Varje stund ska levas. Varje tår ska fällas. Varje sorg ska sörjas. Livet ska levas, för jag har så mycket…

 

Det är bara Mamma som fattas mig.

 

Jag älskar er.

...visar jag upp några av mina fantastiska examenspresenter!


Vackert armband från Efva Attling.



Föralltid.



Underbart fat från Jade Jagger.



En heldagsutflykt med westernridning på halfingerhästar!



Fina vinglas.

Tack Tack Tack!!!

Jag vill leva lycklig för att jag är jag

Kunna vara stark och fri

Se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt

Och den himmel jag trodde fanns

Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

 

(Ur Gabriellas Sång)

 

Idag Mamma började första dagen på resten av mitt liv - som sjuksköterska. Det gick bra, jag snurrade till det lite emellanåt men det kändes ändå bra! Alla är så snälla mot mig, du behöver inte oroa dig.

 

Hur mår du mammi? Har ni lika soligt och fint som vi? Hur mår Ninja? Hon får väl bada mycket nu? Medan du står och kastar sten till henne. Jag vill så gärna vara där med er. Jag behöver er, det är så mycket som händer i min kropp just nu. Jag behöver dina varma kramar och Ninjas glada svans.

 

Tack för att du har varit hos mig i mina drömmar de senaste nätterna. Ditt stöd älskade Mamma är det värdefullaste jag har. Du är inte borta Mamma. Du finns alltid där. Du är bara inte här. I mänsklig form. Du lever kvar i kärleken nu. Och kärleken är evig.

 

Puss din Si.

 

Klockan fick jag av Christian i examenspresent. En ängel - precis som du.

Igår mådde jag inte bra. Jag kan inte sätta ord på känslan. Likgiltighet är nog det närmsta jag kan komma. Jag har svårt för att känna glädje. Det finns mycket jag ”borde” vara lycklig över nu. Examen, mitt nya jobb, sommaren. Men glädjen har svårt för att infinna sig, och det gör mig ledsen. Kommer jag någonsin kunna uppleva äkta glädje igen? När den viktigaste personen jag vill dela glädjen med inte längre finns?

 

Igår grät jag, massor. Jag plågade mig själv med att titta på alla kort jag har på Mamma och lyssna på Tom Petty´s Learning to fly som spelades på Mammas begravning. Det gjorde ont. Som taggtråd runt hjärtat som långsamt drogs åt.

 

Det spelar ingen roll hur ont jag har eller hur mycket jag gråter – det kommer ändå inte ge mig tillbaka min Mamma. Ingenting kan ge mig min Mamma tillbaka. Den enda jag gråter för är mig själv, och alla onda tankar gör mig bara mer illa än det gör mig bättre. Det enda jag kan påverka är mig själv och mina känslor. Istället för att gråta vill jag tänka tillbaka på fina minnen och le. Tänka på det som hänt – minnen som ingen kan ta ifrån mig. Det fina som hänt i livet.

 

För att orka leva så måste man komma ihåg att leva och skratta. Man måste ställa sig upp varje gång man faller för att sedan bli starkare. Låta sorgen finnas där som en påminnelse om att allt kan förändras på några sekunder. Att allt inte är evigt.

 

Tillsammans med Christian tog jag mig upp ur min mörka håla. Och efter några timmar satt jag hemma hos Micke och Maja och skrattade. Livet ter sig så märkligt. Vi skålade i champagne för min examen men även för deras förlovning som ägde rum i Eiffeltornet. Hur romantiskt?! Igår var jag stolt över mig själv, stolt över att jag lyckades resa mig från fallet.

Idag är det examensfest för mig och jag står fortfarande upp. Just idag är jag stark!