Livet.
Igår mådde jag inte bra. Jag kan inte sätta ord på känslan. Likgiltighet är nog det närmsta jag kan komma. Jag har svårt för att känna glädje. Det finns mycket jag ”borde” vara lycklig över nu. Examen, mitt nya jobb, sommaren. Men glädjen har svårt för att infinna sig, och det gör mig ledsen. Kommer jag någonsin kunna uppleva äkta glädje igen? När den viktigaste personen jag vill dela glädjen med inte längre finns?
Igår grät jag, massor. Jag plågade mig själv med att titta på alla kort jag har på Mamma och lyssna på Tom Petty´s Learning to fly som spelades på Mammas begravning. Det gjorde ont. Som taggtråd runt hjärtat som långsamt drogs åt.
Det spelar ingen roll hur ont jag har eller hur mycket jag gråter – det kommer ändå inte ge mig tillbaka min Mamma. Ingenting kan ge mig min Mamma tillbaka. Den enda jag gråter för är mig själv, och alla onda tankar gör mig bara mer illa än det gör mig bättre. Det enda jag kan påverka är mig själv och mina känslor. Istället för att gråta vill jag tänka tillbaka på fina minnen och le. Tänka på det som hänt – minnen som ingen kan ta ifrån mig. Det fina som hänt i livet.
För att orka leva så måste man komma ihåg att leva och skratta. Man måste ställa sig upp varje gång man faller för att sedan bli starkare. Låta sorgen finnas där som en påminnelse om att allt kan förändras på några sekunder. Att allt inte är evigt.
Tillsammans med Christian tog jag mig upp ur min mörka håla. Och efter några timmar satt jag hemma hos Micke och Maja och skrattade. Livet ter sig så märkligt. Vi skålade i champagne för min examen men även för deras förlovning som ägde rum i Eiffeltornet. Hur romantiskt?! Igår var jag stolt över mig själv, stolt över att jag lyckades resa mig från fallet.
Idag är det examensfest för mig och jag står fortfarande upp. Just idag är jag stark!
