Skuld.
Jag tänker inte på henne lika ofta. Jag besöker inte hennes grav lika ofta. Jag gråter inte lika ofta. De allra flesta dagar sveper förbi utan henne. Utan mamma.
Jag avskyr det.
Men jag vet. Jag vet att det är så livet är. Att man går vidare, för att kunna fungera, för att klara av att leva utan den människa som var hela ens värld. Den värld som rasade samman över en dag.
Hur klarar man egentligen att leva med sorg? Har vi en slags inneboende livsvilja som gör att vi klarar av sådana händelser?
Eller så klarar vi inte av det, utan bara försöker överleva helt enkelt. Försöker hålla oss ovanför ytan, trots att vi gång på gång dras ner på den mörkaste botten.
Den dag man låter dem fina minnena överskugga smärtan, då har man kanske kommit i mål?
Då har jag kommit i mål. För jag har gått vidare i min sorg, och förändrat mitt tänkande från att försöka glömma till att orka minnas.
Ändå brottas jag med dem där dumma skuldkänslorna. Ingen skulle ju varit lyckligare över det än mamma - att jag gått vidare menar jag. Att jag mår rätt så bra nu. Att jag äntligen känner glädje, äkta glädje.
Varför kan jag inte njuta av det, och tillåta mig själv att inte sörja lika intensivt längre?
Kommentarer
Trackback
